Klimatvännerna förlorade, oljediktaturerna vann

Det blev ett dokument, som illustrerar de nuvarande ambitionerna på området, utan att ställa några direkta globala krav på framtida åtgärder.
I realismens kranka blekhet kan konstateras att klimathotets förutspådda effekter måste bli betydligt mer påtagliga innan världen kan enas om att göra mer. I Köpenhamn var inte ens alla där för att spela med. Ett antal stater var främst där för att spela mot.
Att USA inte har visat något historiskt klimatengagemang är välkänt, liksom det faktum att president Barack Obama har högre ambitioner än vad han kan förmå sin kongress att gå med på. Men USA har ändå kommit en bit på väg. Att minska USA:s beroende av fossila bränslen är och förblir ett mastodontprojekt. Men det kommer att gå sakta.
Det som har talats alldeles för lite om på förhand, är de grundläggande drivkrafterna för ett antal u-länder med tunga oljeintressen. När det i efterhand pekas finger är det Sudan, Venezuela, Saudiarabien och Kina som får största skurkstämpeln. De tre förstnämnda har oerhört mycket att förlora på att fossila bränslen fasas ut. Tre av staterna är diktaturer, en är demokratisk men med tilltagande tveksamma inslag.
Klimatdebatten har främst handlat om i-världens ansvar att gå före. Samtidigt har ingen ägnat några större tankar åt att det kanske finns andra som inte vill gå någonstans alls. Det är stater, ofta nära knutna till just Kina, vars makthavare och vars ekonomi i grund och botten är beroende av inkomsterna från oljan. Kina satte stopp för några som helst bindande mål till 2050. Andra, som de ovan nämnda, ägnade mest kraft åt att mer eller mindre underminera processerna.
I-världen måste likväl försöka enas om att gå före. Men problemet är att den globala bakvikten ändå lär öka. Kyotoavtalet begränsades av att USA inte ville vara med. Något liknande kan sägas om Kinas inställning till nästa steg. Utan Kina – med dess tillväxt – blir ett nytt avtal alltför tandlöst.
Om Köpenhamnsmötet säger något mer så är det att den globala demokratiseringsprocessen måste fortsätta. Ju fler demokratier, desto större chans att nå vidsträckta globala överenskommelser i ödesfrågor. Ju färre oljediktaturer desto bättre.