Klockor som vi inte har sett dem förut
Lekfulla, spännande och tänkvärda är Gunilla Ståhles keramikklockor där de hänger på Pelles lusthus. Precis som konstnären själv.
Det är min generation det här. Tänk när jag var i St. Tropez och tittade på Ella Fitzgerald och de.
Armstrongs medryckande toner gör sig bra till de livfulla klockorna, som i bland felaktigt kallas dockor.
Arbetet med klockorna började för 30 år sedan. Gunilla Ståhle arbetade i färgbutik och satt en dag och pratade med butiksgrannen, en urmakare.
Jag berättade att jag alltid har drömt om att få göra klockor som inte har siffror i ansiktet. När jag var liten hade vi en sådan där stor moraklocka som skrämde livet ur mig. Jag ville sätta urverket där drivet finns, i bröstet.
Men gör det då, du kan få lösa urverk av mig sa han och det var så det började. Nu får jag junghausverk av hans son.
Men tro inte att utställningen innehåller några samlade verk.
Oh nej, de är nytillverkade allihop. Jag har jobbat som en tok för att få ihop till den här utställningen.
Annars har Gunilla Ståhle öppet i ateljén i hemmet i Ludgo och klockorna har en strykande åtgång.
Hon började med keramik när hon var 16, då som praktikant i Uppsala. Sedan blev det två års studier på London School of arts and crafts. Och så har det fortsatt.
Förutom när jag hade uppehåll för att gifta mig och föda barn.
Att klockorna skulle bli människor var inget konstigt. Hon har gjort människor i hela sitt liv. Även om det så är en liten mugg så får den ögon och öron. Över huvud taget laborerar hon mycket med detaljer.
Att titta på klockorna är som njutning för ögat och de är fyllda av små underfundiga detaljer och tankar. Inspirationen är tankar om livet självt. Det är ofta lekfullt och med humor.
Ja, jag tycker om att skoja. Men klockorna blir som jag är. Om jag känner mig bedrövlig så blir de bedrövliga.
Det är ett tidskrävande arbete att tillverka klockorna. Det är mycket jobb med tekniken och kropparna som byggs i lera helt för hand måste var jämntjocka för att det ska hålla och bli bra.
I bland faller alla bitar på plats på en gång och i bland skär jag huvudet av dem tio gånger innan jag är nöjd. Jag är mycket brutal, ha ha.
Färdighalshuggna är i alla fall de klockor som nu hänger och står på Pelles lusthus i Nyköping. Så där får självporträttet Jag en clown, Skapelsen, Hjärtegumman, Madame Matisse och de andra stanna, tills den 4 december.
Så jobbar vi med nyheter