Olov Zakrisson hade ett närmast omöjligt uppdrag, att återupprätta förtroendet för Socialdemokratin i kuststaden, bryta åratal av minskande politiskt kapital. Han var ny och obelastad av historien.
En snabb politisk karriär gjorde att support-jobbaren från SSAB närmast i katapultfart landade i kommunalrådsstolen efter Benita Vikström. Nu lämnar han – närmast på uppstuds.
I en rödmärkt stad där stridbara S-ledare stått i fokus under decennier blev det nya kommunalrådet en udda fågel. Någon prägel på politiken hann han aldrig sätta. Det är snarare avsaknaden av styrning som varit iögonfallande.
På kommunkontoret har det varit turbulent. Chefer har fått gå. Kombinerat med fallskärmar och konsultarvoden har detta gett intryck av en omfattande, politiskt motiverad ommöblering. Men ibland kan bristen på ledning vara ett minst lika effektivt sätt att skapa kaos. Den negativa utvecklingen i kommunens ekonomi förstärker bilden av en rådlös majoritet, vilse i vardagen.
Möjligen fick vi en ledtråd till den här problematiken redan när majoriteten vill förneka oppositionen en vice ordförande-post i kommunstyrelsen efter valet 2010. Det var en onödig strid, ett nybörjarmisstag. Kommunalrådet verkade ha blivit bortdribblad i förhandlingarna. Under anonymitetens mantel bytte några ur majoriteten sida. Den slutna voteringen slutade med att oppositionen fick behålla sin vice-post. Zakrisson förlorade, vilket gav intryck av en svagt förankrad hantering.
Röster inifrån Oxelösundspolitiken har titt som tätt talat om ett kommunalråd som inte har mäktat med sitt uppdrag. När detta kommer från oppositionen kan påståendena tas med en nypa salt, men när snarlika omdömen också börjar sippra ut från den röda majoritetens egna domäner är det anmärkningsvärt. Om detta nu har spelat in i Olov Zakrissons beslut att avgå får vi låta vara osagt. Det är en konst att avgå i tid.