Om Anne Tyler hade varit musiker hade det förmodligen varit dags för henne att få Polarpriset. I likhet med många av de artister som har fått priset på senare tid har hon en imponerande katalog bakom sig.
De kanske största hitsen kom på 80-talet i form av "Den tillfällige turisten" och "Djupandning" med flera, men Tyler har fortsatt att skriva och blivit en sorts stillsam fixstjärna för den som vill läsa kloka och underhållande romaner utan alltför många trötta feel good-formler.
Hennes tjugonde roman, "Den blå tråden", börjar hos ett par som befinner sig i den där känsliga övergången från helt självständiga till delvis hjälpberoende. Abby och Red har levt ett långt familjeliv i huset som Reds pappa en gång byggde, men deras fyra barn hör plötsligt varningsklockor ringa när Abby börjar kalla hunden för fel namn och uppleva en sorts oförklarliga minnesluckor. Barnens beskyddarinstinkt krockar med föräldrarnas vilja till oberoende, och naturligtvis är det upplagt för konflikter när alla tävlar om att vilja mest väl.
Men detta är bara en i raden av de intrikata handlingsnystan som Tyler radar upp. Steg för steg backar hon tillbaka till de händelser som har gjort familjen Whitshank till det den är. "Den blå tråden" är snarast ett antal kortromaner eller långa noveller innanför en ramberättelse.
Till slut befinner vi oss i 1930-talet och får följa den närmast tragikomiska skildringen av hur Reds föräldrar kommer till Baltimore (Tylers ständiga spelplats) och påbörjar ett gemensamt liv trots att det finns lika mycket avsmak som kärlek mellan dem.
Ett lite bredare grepp än vanligt, med andra ord, men som alltid är människorna viktigast hos denna svåröverträffade personskildrare. Till skillnad från många andra författare skapar hon inte människor som talar som en bok och tänker som en hel universitetsfakultet. Hennes gestalter pratar snarast lite lagom ofokuserat och tycks ha fullt upp med att leva och gå till jobbet. Flera av medlemmarna i familjen Whitshank är både tjuriga och självupptagna, men i all sin brist är de samtidigt också så lätta att tro på och så lätta att tycka om.
Anne Tyler har funnits med mig lika länge som jag har kunnat läsa vuxenböcker, men hon har aldrig krympt på det där sättet som man kan uppleva att gamla läsupplevelser gör. Att läsa hennes nya roman är som att komma hem – och som att upptäcka något helt nytt.