Det blåser hårt kring Karl Ove Knausgård. Det brukar göra det. Är det inte arga släktingar som anklagar honom för att sprida lögner i den (enligt författaren) självbiografiska Min kamp-serien så är det motståndarna i debatten om Kulturmannen. De som fick finna sig i att likställas med cykloper, lika enögda och korkade.
Sjutton år efter att den gavs ut i Norge kommer nu Knausgårds debut "Ut ur världen" i svensk översättning. Romanen handlar om 26-årige läraren Henrik Vankel, som vikarierar i en sömnig ort i Nordnorge. Han är inte speciellt glad över sin tillvaro. Han har en kompis som heter Henning och en flörtig granne som heter Linda, men inte mycket mer.
Så drabbar kärleken honom. I form av den 13-åriga eleven Miriam. Han bjuder hem henne, kysser henne. Hon säger att hon älskar honom. Han känner likadant.
Att det moderna samhället saknar tabun är både en klyscha och en lögn. Knausgård har en osviklig förmåga att finna tidens ömma punkter och riva i dem. "Ut ur världen" är så oroande eftersom två företeelser, som i den normala världen inte anses bör mötas, här existerar hand i hand.
Vi har en kärlekshistoria. Två personer som älskar varandra.
Vi har samtidigt ett övergrepp. Ett barn, med ett barns inre värld, och en vuxen man som inte hindrar tankarna att bli handling.
En morgon blir de upptäckta. Henrik lämnar allt och flyr söderut.
Slut på del 1.
Efter en längre passage om hur hans föräldrar träffades (kavat bondsk flicka möter fadershatande fåfäng man) följer en rad tillbakablickar från Henriks barndom och tonår. Då blir det verkligen "Min kamp". Vissa stycken i "Ut ur världen" kunde vara hämtade från den påstått självbiografiska serien, och vice versa. Knappt ens namnen är ändrade. (Även om flickan som den unge läraren Knausgård uppvaktar i den fjärde delen av Min kamp är flera år äldre och går på gymnasiet.)
Den omvända kronologin har jag inget emot (förutom föräldrarnas segdragna historia), men det är märkligt vad den gör med läsningen. Henrik och Miriams förbjudna relation ljuder som ett mörkt ackord även genom det som inträffade i dåtid.
Inget i Henriks historia kan därmed existera som det är, utan framtiden i åtanke. Är det den dominanta fadern som format honom? Är det pojkens längtan och skräck inför flickor? Vad, hur, varför?
Och är inte själva kärlekshistorien ganska platt skildrad? Henrik är ett stort barn, han väntar på att bli uppfylld och tröstad, och när Knausgård skildrar Henriks kärlek är det i slätstrukna termer. Jag älskar dig, du gör mig hel, jag vill vara med dig.
Kontrasten är stor till Henriks enorma beläsenhet och litterära analytiska förmåga. Egenskaper som väl bara blir trovärdiga om man betänker att han är författarens alter-ego.
Nej, storheten i "Ut ur världen" ligger på ett annat plan. I den isande känslan av utanförskap och avstånd.
Precis som jag-personen i "Min kamp" är Henrik djupt främmande för världen, samtidigt som han känner och förstår den utan och innan. Omgivningen är ett hot, moralen en pålaga, främlingsskapet en sluddrande raggningsreplik i en snedfylla på en skolfest.
"Ut ur världen" är en stundtals lysande, irriterande, långdragen och förvirrande roman.