Oxelösund erbjuder 15 individer att, under ett och ett halvt år, skaffa sig en yrkesutbildning i en samhällssektor vars behov av välutbildad personal kommer att öka de kommande decennierna. Det går att ha många åsikter om majoritetens huvudlösa motstånd till privata vårdaktörer – men att satsa en förhållandevis liten summa på att möjliggöra fler lokala karriärvägar är inte slöseri med skattemedel. Moderaternas och Folkpartiets reservation mot beslutet är ideologiskt, politiskt och ekonomiskt tveksam.
Mer oroväckande än beslutet i sig, är vård- och omsorgsnämndens Mattias Petterssons (S) bärande motivering till kommunens satsning. På SN:s politikerblogg skriver Pettersson att ”genom satsningen får vi utbildningen på plats i Oxelösund, så ingen måste åka iväg”.
Till och med när majoriteten drar en korrekt slutsats, lyckas dess politiker sätta fingret på vad som är Oxelösunds stora problem: politikens vilja att ortens befolkning inte ska behöva flytta. Den oemotsagda ambitionen, att till varje pris behålla sin befolkning i kommunen, är den utsatta bruksortens olycka.
För den kategori av Oxelösunds unga vuxna, som vill stanna kvar och läsa till undersköterskor på orten, är kommunens satsning inte fel. Däremot måste en kommun som Oxelösund, vara minst lika duktig på att uppmana sina ungdomar att flytta ifrån orten för att skaffa sig en högskoleutbildning. Några av dem som hoppar på en lokal undersköterskeutbildning, skulle kanske lika gärna kunna läsa in sjuksköterske- eller läkarkompetens på annat håll. Det är en social mobilitet som alltid ska uppmuntras.
Framgångsrika kommuner jobbar inte för att behålla sin befolkning; framgångsrika kommuner jobbar för att ge befolkningen en så god chans som möjligt att uppfylla sina livsmål – och för att få dessa individer att vilja flytta tillbaka till uppväxtorten när livsmålen är uppfyllda. Kommunal politik kan aldrig syfta till att få människor att låta bli att flytta.
Om Mattias Pettersson menar allvar med sin formulering ”Socialdemokraterna i Oxelösund tar ansvaret för våra medborgare och agerar” bör han varken se befolkningen som partiets eller kommunens. Han bör se varje invånare som en livresa i vardande.