Malmström är ett utmärkt – men något oväntat – val. Hon har en tio år lång politisk karriär bakom sig, under vilken hon arbetat mycket aktivt med Europafrågorna. I rollen som parlamentariker och EU-minister har Cecilia Malmström varit en varm förespråkare av EU-samarbetet. Malmström kombinerar sin övertygelse med akademisk kompetens inom området. Ingen kan alltså tvivla på att hon kommer att finna sig tillrätta i rollen som kommissionär. Ändå var Cecilia Malmström inte självklar.
Förhandsdiskussionen har främst riktat in sig på moderata kandidater. Carl Bildt var favorit, även om biståndsminister Gunilla Carlsson ofta fanns med i diskussionen. Nu blev det ingen av dem. Varför kan vi bara spekulera i.
Om Bildt skulle lockas från sin friare roll som utrikesminister hade det sannolikt krävts en tyngre portfölj än vad Sverige kommer att få. Reinfeldt preciserade under gårdagens pressträff att han framfört en önskan om en ”tung portfölj med svensk profil”. Carl Bildt nöjer sig inte med något annat än uppdraget som EU:s utrikespolitiska talesperson.
Skälet till att Carlsson inte åker har mer interna, moderata orsaker. Gunilla Carlsson är en av få kvinnor i Moderaternas partiledning och ensam kvinna i nya Moderaternas kärna. I valrörelsen – i vilken Moderaterna har som uttalat mål att ställa upp med fler kvinnliga toppkandidater – gör hon mer nytta på hemmaplan än i Bryssel. Därför behövde Fredrik Reinfeldt förhandla. Dels inom sitt parti, dels inom Alliansen.
Utnämningen av Cecilia Malmström är främst en framgång för Folkpartiet. Europasamarbetet är en av FP:s – allt färre – profilfrågor. Att lyckas göra en folkpartist till kommissionär ger Jan Björklund ytterligare status inom partiet. Björklund är dessutom en slug maktspelare som inser att Malmström är socialliberalernas favorit till partiledarposten. Nu får hans enda konkurrent en kommissionärspost.
I läget som uppstod drog Jan Björklund slutsatsen att det var värt att offra en ministerpost. Det är mindre än ett år kvar till valet och när valrörelsen drar igång på allvar är Sveriges EU-ordförandeskap över. Folkpartister som vill att Birgitta Ohlsson ska få en välförtjänt ministerpost lär därför vänta förgäves.
Troligare är att Moderaterna – i utbyte mot att man släpper kommissionärsposten – tar över hela Statsrådsberedningen. Vem som blir ny EU-minister är svårt att förutse. EU-nämndens ordförande Anna Kinberg Batra tillhör dock namnen som bör nämnas. Kinberg Batra har varit lovande i flera år och är redo att släppas fram för större politiska uppgifter. Steget från EU-nämndens ordförande till EU-minister vore naturligt för Anna Kinberg Batra.
Färre skäl att hurra än Folkpartiet och Moderaterna har Centerpartiet. Centerns parlamentariker Lena Ek har nämnts som en tänkbar icke-moderat kommissionär. Nu får Ek fortsätta sin politiska gärning i Bryssel utanför mediebruset.
Tyvärr kan Centerpartiets trevande syn på EMU-samarbetet ha legat Lena Ek i fatet under förhandlingarna. Sverige behöver en kommissionär vars politiska gärning och parti stödjer Europasamarbetet fullt ut.
I Cecilia Malmström får vi en sådan.