Socialdemokraterna upplever sin tyngsta period i modern historia. Efter Mona Sahlins fiasko står förnyelse inte längre i fokus. Tvärtom behöver socialdemokratin hitta tillbaka; tillbaka till frågor som folk i allmänhet brinner för. Bli ett parti för den stora majoriteten, i stället för ett parti för utvalda minoriteter. Bli ett parti för den arbetande befolkningen. Bli ett parti som representerar arbetsmoral.
Bäst möjligheter att leda Socialdemokraterna under partiets självkritiska resa bör Pär Nuder ha. Nuder är en bevisat skicklig politiker. Han var tidigt skeptisk mot det rödgröna samarbetet och fläckas inte av Sahlins misslyckande. Tiden som Göran Perssons kronprins ligger i fatet – men i ljuset av vad som hände sedan, är Pär Nuder fortfarande oskadd.
Nuders bok ”Stolt men inte nöjd” är lika mycket en politisk programförklaring av en blivande partiledare, som en memoarbok skriven av någon som lämnat scenen.
Han kan dels leda partiet, dels vinna tillbaka förtroendet i synen på arbetets betydelse. Däremot är Pär Nuder tillräckligt kylig för att inte visa något större intresse.
Sven-Erik Österberg är inte samma politiska stjärna som Nuder. Han skulle inte ha lyskraft i debatterna mot Fredrik Reinfeldt och är knappast rätt person att föra tillbaka Socialdemokraterna in i storstaden. Österbergs politiska bakgrund är för mycket skogsbruk, för mycket småstad. Han möts med stor respekt ute i de socialdemokratiska partidistrikten – men står inte över den S-märkta bidragslinjen.
Sven-Erik Österberg är en intern maktspelare, som antagligen passar bättre som gruppledare än partiledare. Om partiledarval i Socialdemokraterna var logiska, skulle Pär Nuder vara självklar. Men eftersom arbetarrörelsen personifieras i Österbergs färglösa uppsyn, lär han stå först i kön. Det är så dagens socialdemokrati fungerar. Kompromisskandidaten med den jantebeiga kavajen vinner. I alla fall så länge han är man.