De tre flickorna i centrum – berättarjaget Kim och hennes bästa vänner Momo och Bella – är fjorton år och på väg att kliva över en gräns. Deras lekar är inte bara lekar längre utan också potentiellt farliga. Ingenting är oskyldigt, särskilt inte i skolan, där hänsynslösa pojkar slentrianmässigt trakasserar flickor på väg att slå ut i blom.
Bella lever för sitt växthus och sina frökataloger, och en dag får hon hem ett skott som hon inte har beställt. På bara ett dygn växer det en halvmeter, och när den magnifika blomman så småningom slår ut visar den sig ha förmågan att tillfälligt förvandla flickor till pojkar.
Nu slipper Kim och hennes kompisar sina skavande flickkroppar och blir individer i pojkarnas ögon, men den nya tillvaron rymmer nya problem, och Kim får allt svårare att hålla reda på vem hon egentligen är.
Sällan har jag läst en bok där orden ”pojke” och ”flicka” har varit så laddade. Jessica Schiefauer är obönhörligt pessimistisk när hon skildrar avgrunden mellan könen och håller sånär på att göra djur av sina ”pojkar”. Den bitvis övertydliga symboliken är en skönhetsfläck i denna Augustnominerade bok, som annars imponerar på många plan.
Framför allt är det stort att Jessica Schiefauer lyckas hålla ihop sin märkliga intrig och måla över skarvarna mellan realism och fantasy så pass snyggt.
Könsbytartemat har använts av många författare före henne, men hon gör det till sitt och ger det en alldeles särskild innebörd genom att låta metamorfosen sammanfalla med vuxenblivandet.
Det har sällan verkat göra så ont att bli kvinna (eller man).
Könsbyte illustrerar det svåra vuxenblivandet
När den första telefonsignalen ljuder känns det precis som att befinna sig i en roman av Maria Gripe. Det är samma känsla av att någon i en annan tid, på den andra sidan, söker kontakt. Och redan från början finns det en hotfull underton i berättelsen, en svag doft av det okända.
Så jobbar vi med nyheter