Konst oförtjänt i glömska

Vik en dag för utflykt till Västra Vingåker, ni lyckligt lottade, som har lite semester kvar. På Säfstaholms slott pågår en utställning, med verk av ett 25-tal svenska konstnärinnor från tiden 1900 till 1930, som man kan resa långt för att se. Den är jättefin. Därtill är den välhängd och försedd med korta bredvidläsningstexter om allt från den moderna kvinnans födelse till dans och mode, på lika enkelt som genialt arrangerade skyltar av tyg.
Mest handlar det om måleri men här finns också utrymme för konstgrafik, barnboksillustrationer, skulptur, en och annan möbel, silver och tenn. Ja, till och med den humoristiska karikatyrteckningen har sin egen avdelning, ett tecken så gott som något på att kvinnor också kan vara roliga.

Måleriet täcker det mesta: jugend med böljande linjespel och svarta konturer, nationalromantik, symbolism, kubism, naivism och så vidare. Otaliga är parallellerna till de berömda manliga kollegorna. Gerda Wallander målar prickigt och randigt pointilistiskt minst lika bra som Nils Krueger medan Greta Fahlcrantz-Lindbergs medelhavsmåleri har mycket gemensamt med Hilding Linnqvists. För att inte tala om Maj Brings lilablåa skymningsbilder med kulörta lyktor, som inte står Ivar Arosenius efter.

Därmed inte sagt att kvinnorna skulle ägna sig åt osjälvständigt plagierande. Tvärtom. Vad jag menar är, att de var minst lika bra som sina manliga kollegor. Och hur kommer det sig då att vi bara har hört talas om männen? Nog kan man bli upprörd för mindre! Enda skillnaden, som jag ser det är de kvinnliga konstnärernas intimare och vardagligare motivval. Om Albin Abelin målade manliga fabriksarbetare så valde Ester Almquist lingonplockerskor på en murr-burrig Hallandsås.

Min absoluta favorit alla kategorier är Ellen Trotzigs oerhört alldagliga I Bengtas trädgård, som skildrar två alldeles vanliga gummor i en vrå av en alldeles vanlig trädgård bland intensivt blommande stormhattar. Vilket konstverk!
Men här finns mycket att tycka om. Det börjar lite trevande i kabinettet med några nonfigurativa glasbilder av Nell Walden. Men det är dem som lilla Siri, tre år, minns. Sedan dröjer det inte länge förr-än Sigrid Hjertén tar vid, tätt följd av Siri Derkert, med ett överraskande förflutet som modetecknerska. Det blir bara bättre och bättre för att avslutas med grand finale i matsalen, där porträtten och självporträtten samlats. Många av dem är mycket bra. Fast Tyra Lundgrens porträtt av Svenskt Tenns Estrid Ericsson är långt ifrån så elegant, som man skulle kunna tro.

Jag fastnar återigen för Ellen Trotzig, denna gång representerad med ett självporträtt i profil. På vägen har jag fallit för Elli Hembergs Schackspelare. Den hänger i Spegelförmaket. Och nog tarvar Anna Petrus-Lyttkens ett särskilt omnämnande. Nittio år har gått och hennes skulpturer känns fortfarande lika ultramoderna. Efteråt lockar Slottscaféet med hembakat. De sörmländska småkakorna rekommenderas varmt. Och missa för all del inte Örtagården!
Eva Josephson

Fotnot: Utställningen är öppen dagligen klockan 1117 till den 15 augusti och därefter är det en visning om dagen, klockan 13, fram till sista augsusti. Utställningen finns på plats efter det fram till mitten av september, men då måste man boka tid.