Konsten att ignorera elefanten i rummet

Regeln är oskriven, men tydlig: Nämn inte elefanten. Centerledaren och partiledardebutanten Annie Lööf verkade göra det en gång, men hon kom undan.
Hela debatten om S-ledarens Håkan Juholts krumbukter tog paus och den Stora Frågan började ta plats i nyhetsmedierna igen först när Håkan Juholt lämnat plenisalen.
S-ledaren ställdes då inför ett anklagande pekfinger från partikollegan och riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar. Hon hävdar att Håkan Juholt först sanktionerade Morgan Johanssons och Ilmar Reepalus förslag om villkorat medborgarskap för invandrare – och sedan vände på en femöring och sågade dem när debatten gick honom emot (Dagens Arena 12/10).
Yazdanfar blev visserligen petad från civilutskottet när Juholt tog över efter Mona Sahlin, men anklagelserna knyter tydligt an till S-ledarens tidigare uppvisade svajighet. I partiledardebatten var Håkan Juholt väldigt tydlig med hur han ser på Sverigedemokraternas politik, men de hårda orden kräver att han står för det också i handling.
Partiledardebatten blev för mycket av en tävling i att anklaga motståndaren för den mest elaka besparingen respektive mest meningslösa satsningen. Regeringen kan inte på rak arm svara på hur många jobb som sänkt restaurangmoms skapar. Socialdemokraterna och övriga rödgröna partier kan inte förklara hur det blir fler jobb för unga genom att göra det dyrare att anställa dem. Svårast hade faktiskt Miljöpartiets Åsa Romson att förklara hur partiets gröna skatteväxling nu har blivit till både höjd inkomstskatt och höjda miljöskatter. Det är regeringens fel för att den har sänkt inkomstskatten för så många, hävdade hon i någon form av svar.
Statsminister Fredrik Reinfeldt överraskade å sin sida med att höja rösten i sitt anförande – och alla verkade glada över att tacka av vänsterledaren Lars Ohly.
Alliansens arbetslinje är den bärande kraften i samhällsdebatten. Den må stundtals bli lite fantasilös och skulle må bra av mer av den möjlighetspolitik som Annie Lööf talade om. Stundtals bär arbetslinjen också på överdrivna drag av moralkaka, men det är motståndarnas alternativ som snabbast plockas i sär och som det förblir svårast att få ihop logiken kring.