Det var någonstans på 1400 meters höjd, i skymningen på väg ner från fjälltoppen som jag verkligen insåg hur väl jag behövde det här. Kanske inte nödvändigtvis trampa runt i ödemarken med naturupplevelser som enda intryck, utan att vara helt nedkopplad.
Här fanns nämligen inte tillstymmelse till mobiltelefontäckning – och internetuppkoppling ska vi inte ens tala om. Den här dagen hade jag förflyttat mig själv mer än jag gör på en vanlig vecka hemmavid – och jag orkade ändå fortsätta. Huvudet bar på klara, tydliga tankar när det bara behövde processa vilka stenar som eventuellt var lösa och vilken väg jag skulle gå.
För några år sedan tyckte jag att det lät störtlöjligt med folk som inte kunde låta bli att vara uppkopplade med sina datorer och telefoner och som sedan blev uttröttade av det. Nu känns det inte löjligt längre när jobbmailen går direkt in i telefonen som sällan är mer än en armlängd bort.
En lika tydlig känsla blev det i huvudet när jag passerade riksgränsen på väg tillbaka mot Sörmland och kunde koppla upp mig igen. InstagramochmailochFacebookochMessengerochKikochpushnotiser. Runt, runt i ett par timmar. Efter en och en halv veckas nedkoppling, bortkoppling och avkoppling borde det inte vara så svårt att fortsätta på den inslagna vägen – eller att åtminstone ha en sund nivå på hur mycket apparaterna ska få mata en med intryck.
Eller?