På juldagen förra året klev Umar Farouk Abdulmutallab på ett flygplan med stora mängder sprängmedel i kalsongerna. Underrättelseinformation fanns tillgänglig om det planerade dådet, men ingen visste vem som hade ansvar och ingen reagerade. Istället blev räddningen en vaksam passagerare.
I november i fjol löpte Nidal Malik Hasan amok på en militärbas. Tretton personer skjöts ihjäl och ytterligare trettio skadades. Underrättelsetjänsten hade fått tydliga indikationer på vad som kunde ske, men utan att agera.
Washington Posts avslöjanden skapar just nu stor debatt i USA. Frågan är om den svenska underrättelsetjänsten dras med samma ineffektivitet? Kostnaderna för de tre viktigaste säkerhets- och underrättelseorganen, SÄPO, FRA och MUST har i alla fall skjutit i höjden sedan elfte september.
Säkerhetspolisens budget har de senaste tio åren ökat med 75 procent, från 541 till 947 miljoner. Försvarets Radioanstalt har ökat med 62 procent, från 428 till 695 miljoner. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), den allra hemligaste delen av underrättelsetjänsten, har bara de senaste fem åren expanderat med 30 procent, från 450 till 584 miljoner. På grund av sekretess är siffrorna tyvärr sekretessbelagda för åren före 2005.
Den period efter elfte september då underrättelsetjänsterna växte som mest är därmed dold.
Vissa ledtrådar går dock att få i utredningen ”en effektiv förvaltning för insatsförsvaret” från 2005. I den föreslås att MUST ska kapa sin 450-miljonsbudget med hela 60 miljoner. Detta motiveras med att MUST haft så stora ekonomiska tillskott åren innan att en stor del borde gå att rationalisera bort. Tillskotten borde därför ligga i hundramiljonersklassen.
Sedan dess har anslagen trots utredningens förslag alltså ökat med 30 procent.
Washington Posts granskning visar att mycket information inte alltid är av godo. Överflöd leder till sämre överblick och risken för dubbelarbete ökar när den enda handen inte vet vad den andra gör. Dessutom blir det svårare att sålla ut relevant information.
Det borde vi svenskar ha lärt oss av historien.
Under 70-talet avlyssnades hundratusentals personer med misstänkta kommunistsympatier av den svenska säkerhetstjänsten. Helt oskyldiga föreningar kunde vara utsatta för övervakning i åratal, ibland längre än ett decennium. På fullt allvar fanns teorin att spaningarna skulle ge indikationer på en förestående sovjetisk invasion. Så här i efterhand känns teorierna pinsamma och avlyssningarna människorättsligt beklämmande. Men istället för att lära oss har vi ytterligare pumpat upp säkerhetstjänsternas budgetar och utökat befogenheterna.
FRA har fått tillgång till all internettrafik som passerar Sveriges gränser. En nästan ofattbar mängd information.
När underrättelseverksamhet kommer upp till debatt är vinkeln nästan alltid att integriteten är i fara. Det är en viktig diskussion. Men samtidigt måste vi också fråga oss hur våra skattepengar används? Ger de enorma pengar vi lägger på underrättelse- och säkerhetstjänster verkligen resultat, eller skapar det bara en stor kontraproduktiv organisation.
Har vi samma problem som USA?
Kostnader bortom kontroll
Det är ett imponerande arbete som journalisterna på Washington Post har gjort. Under två års tid har den amerikanska underrättelsetjänsten granskats i detalj och resultatet är skrämmande. Kostnader har skjutit i höjden, mängden information blivit ohanterlig och beroendet av privata företag blivit totalt. Underrättelsetjänsten har omvandlats till en gigantisk pengaslukande koloss med nästan en miljon anställda. Ändå står den handfallen i viktiga lägen. Det finns många exempel.
Så jobbar vi med nyheter