Jag tycker om att studsa runt på internet mellan olika klädmärkens senaste kollektioner. Vad jag har på mig är relevant för mig och det finns alltid ett par skjortor till jag skulle köpa om jag bara hade råd. Men för mig är utseende och kläder mer än bara mode. Det är identitet och det är tillhörighet.
Häromveckan var jag och två kompisar i London. Vi åkte dit för att uträtta ett skolprojekt. Även om slutsatserna i vårt arbete var intressanta så var det något annat som gjorde starkast intryck på mig. Kostymer. Människorna som bar kostymer av ett gissningsvis exklusivt märke gjorde det med självklarhet. De gick rakryggade, pekade snett uppåt med hakan och tillät sig själva att ta plats. På något vis var det som att den dyra kostymen talade om för dem att de var värdefulla, att de var en elementär bit i samhällspusslet. Att de hörde till.
Kostymgemenskapen är såklart inte ett fenomen som kan avgränsas till London. Låt mig ta ett liknande exempel ur mitt eget liv: Under högstadiet var det inte så noga för mig om mössan matchade jackan eller om skorna funkade till byxorna. När jag gick i nian började jag, som brukligt är, fundera: Vem vill jag vara på gymnasiet? Nu hade jag ju en chans att, så gott det nu är möjligt i allakännerallanyköping, få en ny roll i klassen.
Under den perioden blev det viktigt för mig att shoppa rätt. Jag hade hört att skolan jag skulle börja på hade en inofficiell klädkod, så jag försökte köpa kläder som jag trodde skulle vara lämpliga där. Man ville ju passa in, liksom. Så samtidigt som kläder för mig är ett intresse, är det också ett instrument för att skapa sig en identitet. Ett redskap för att höra till. I skolan såväl som på Oxford Street.
Hannes Rudsäter