Svensk mat produceras med de sannolikt tuffaste miljö- och djurskyddskraven i världen. Sällan eller aldrig diskuteras hur producenterna som lever upp till dessa höga krav ska kunna sälja mer av sina varor.
Jordbruksverket kliar sig konfunderat i huvudet över detta. Fyra av fem svenskar berömmer den svenske bonden, ändå handlar vi allt mindre av henne (SvD 13/11). Det är en intressant paradox att svenskarna talar väl om det svenska jordbruket, men inte drar slutsatsen att det behöver köpare för att kunna överleva, noterar verkets landsbygdsstrateg Christel Gustafsson.
Vi har höga krav på och hårda regler för maten för att livsmedelsförsörjningen är en livsviktig fråga. Svenskarna tycker att djur ska behandlas väl – även när de ska bli kött, och åkermarken ska brukas klokt, varsamt och miljövänligt. Förutsättningarna att odla mat i morgon ska inte vara sämre än i dag. Men högt ställda krav ger också dyrare mat.
Jordbruksverket drar för egen del slutsatsen att myndigheten gärna talar om växtskydd, smittskydd, djurskydd med mera. Men sällan gör den kopplingen till att det hänger ihop med att det ska bli säljbara produkter. Den insikten manar till efterföljare.
Ta bara den svenska skolmaten. Som SVT:s Östnytt visade i veckan (13/11) är maten i skolorna till stora delar baserad på importerade livsmedel. Inget fel på det, egentligen – förutsatt att det ställs lika höga krav på hur alla matvaror produceras. Här skorrar det mellan lagstiftarnas och regeringars krav på svenska odlare och den offentligt finansierade mat som levereras bland annat till dagens skolbarn. Många gånger lagas maten med ingredienser med oklart ursprung. Hur är det då med besprutning, djurskydd, hållbarhet?
Många kommuner ståtar med höga ambitioner för den offentliga maten. Fast sällan tar beslutsfattarna höjd för att höga krav också kostar pengar. Det går inte bara att lämna över det moraliska ansvaret till den som vinner upphandlingen.