Kravmärkning som vässar kunskapsmålen

Mer pengar, mindre tid. Ungefär så kan man sammanfatta gårdagens slutbetänkande från Studiesociala kommittén. Betänkandet kommer att tända flitens lampor inne på universitets- och högskolebiblioteken. Det blir viktigare att klara tentorna, det blir viktigare att välja rätt kurser.
Höjningen av studiemedlet med fyra hundralappar i månaden är nödvändig. Efter höjningen blir månadsinkomsten för en högskolestudent 9 086 kronor. Man blir alltså inte särskilt rik av att studera. Däremot går det att leva ett förhållandevis rikt liv. För studenter som bara har sig själv, och sina studier, att tänka på räcker studiemedlet både till litteratur och till en latte om dagen.
Den som jobbar extra några kvällar eller helger i månaden kan dessutom tjäna ytterligare ett par tusenlappar utan att studierna blir lidande. Med relativt små ansträngningar kan genomsnittsstudenten komma upp i en inkomstnivå som motsvarar undersköterskans eller barnskötarens. Den tanken bör man ha i huvudet nästa gång en bakfull 22-åring klagar över att han eller hon inte får livet, ekonomin och studierna att gå ihop.
Problemet är att schablonbilden av en student är en sak, verklighetens student någon helt annat. Under lågkonjunktur väljer fler och fler att plugga senare i livet. För någon med en familj att försörja är 9 086 kronor i månaden inget som uppmuntrar till högre studier.
Studiesociala kommitténs slutbetänkande innehåller dessvärre ingen lösning för hur det livslånga lärandet ska gå att kombinera med familjebildandets ansvar och utgifter.
De familjer som har tillräckligt med sparkapital för att delfinansiera tre eller fyra års högskolestudier är få. Bristen på eget sparande gör att många som nu varslas tvingas välja bort vuxenstudier. Men det är ett problem som borde gå att lösa.
Genom att konkurrensutsätta CSN skulle privata aktörer kunna erbjuda ett högre basbelopp mot en högre ränta. För att det ska vara möjligt krävs någon form av statlig garanti eller säkerhet. Något sådant besked ger inte Studiesociala kommittén.
I det stora hela har kommittén ändå gjort ett gediget arbete och visat att man inte räds kontroversiella beslut. Särskilt kontroversiellt är förslaget att sänka antalet år med studiemedel från sex till fyra.
Förslagets kritiker bör dock läsa i det finstilta. Om man efter fyra års studier tar en treårig kandidatexamen får man även i framtiden möjligheten att läsa på mastersnivå. Det är en rimlig kravmärkning av landets studenter.