Krig och fred verklighet på Balkan
Massgravar, sönderbombade hus och en ensam kvinna med sina gråtande barn. Men också värme, medmänsklighet och förhoppningar om en ljus och trygg framtid. Fotoutställningen om kriget på Balkan bjuder på både krig och fred.
Jag träffade många flyktingar från Balkan, och märkte samtidigt att svenskar inte visste så mycket om kriget. Vi hade fått en bild förmedlad via media, men det var egentligen allt.
Arne Persson, som till vardags är museifotograf på länsmuseet i Varberg, kände den fotografiska plikten och bestämde sig för att göra en reportageresa till Bosnien-Hercegovina. Syftet var att fotografera och intervjua människor som hade drabbats av kriget. Han ville förmedla en bild av de enorma konsekvenser det får att lösa konflikter med krigshandlingar.
Jag ville sätta ett ansikte på verkligheten, säger Arne Persson.
Under två veckor våren 2001 reste han till Tuzla, Srebrenica, Sarajevo och landsbygden däromkring. Hans främsta fokus låg på flyktinglägren runt Srebrenica. I det läger han besökte bodde det fortfarande 2001 trefyratusen flyktingar, varav 80 procent kvinnor och barn. De flesta männen hade mördats i massakern. Av de som överlevde kom sex män i lägret att betyda mycket för Arne Persson. Det var dem han kom att intervjua och tillbringa tid med. Hos dem såg han framtidshopp, trots ärren av kriget de hade överlevt.
De är de största hjältar jag har träffat någon gång. En av dem hade rymt en timme före sin egen avrättning. Han hamnade till slut i lägret, där han träffade sin nuvarande fru och fick en son, för vilken han nu drömmer om en trygg framtid.
För att förbereda sig hade han läst in sig på historia om det ottomanska rikets utbredning och händelser från 1300-talet, vilka bland andra Radovan Karadzic hänvisade till i det som blev upptakten till konflikten. Han hade även förberett sig genom att gå igenom nyhetsrapporteringen från Balkankriget.
Även om han var väl förberedd av vad han skulle få uppleva var bilden som mötte honom något av en chock.
Det var ren misär. Jag visste att husen skulle vara sönderskjutna, men de hade ju pulveriserat hela jävla Bosnien!
En som hade varit med om att sprida bilden av kriget i media är förre Expressenfotografen Torbjörn Andersson, som vid tre tillfällen besökt området. Medan Arne Perssons bilder skvallrar om förhoppningar och ett försök till återuppbyggnad visar Torbjörn Anderssons skildringar av det grymma kriget verkligheten rakt upp och ner, utan sensationslystenhet. Bilderna av benknotor från massgravar i Tuzla, människor på flykt, närbilder på Slobodan Milosevic och Radovan Karadzic ger rysningar ända in i benmärgen.
Det är svårt att sätta sig in i ett krig som pågick i tre och ett halvt år, dödade över 200 000 och drev hälften av Bosnien-Hercegovinas invånare på flykt. För många är det nog inte ens samma värld som man innan konflikten besökte för solsemestrar, och som man nu åter åker till för att koppla av och må gott. Men faktum är att det är samma länder, och bara för att exempelvis Kroatien i dag är ett välmående turistland betyder inte det att misären, ärren och konflikten fortfarande finns kvar.
När jag var där 2001 var situationen fortfarande het. Jag blev jagad ut ur Srebrenica under stenkastning, bara för att jag fotograferade ett hus. Och det är fortfarande infekterat, säger Arne Persson.
Det viktigaste han vill förmedla är att vad som hände inte var unikt för Balkan. Fram till krigsutbrottet var Balkan ett ganska välmående område där kristna, muslimer, serber, slovener, kroater och kosovoalbaner levde sida vid sida och där grannsämjan var ungefär som här hemma, det vill säga oberoende av religion och etniskt ursprung. Landet var ett föredöme när det gällde ett mångkulturellt samhälle, men de nationalistiska stämningarna tog över. Politiker och krigsherrar tog ett hårt grepp på befolkningen och begrepp som etniskt resning hörde till vardagen.
Hur kan man lyckas förstöra ett sånt välmående samhälle så fort? Och till vilken mening? Det är helt ofattbart, säger Arne Persson.
Men även om vi vet vilka konsekvenser konflikten fick pågår det i dag krig och konflikter på flera platser. Det är ännu mer ofattbart.
För att sprida kunskap om vad som har hänt och skulle kunna hända igen vänder sig utställningen bland annat till skolungdomar. I Varberg har den visats för skolelever från årskurs 7 till gymnasiet och till Sörmlands museum har 21 skolklasser bokat sig där de kommer att få en visning och diskussion av museipedagog Åsa Johansson. Diskussionerna kommer att handla om hur den enskilda människan påverkades, hur konflikter som denna uppstår och hur det som inträffade där kan upprepas här.
Det här är, enligt Arne Persson den viktigaste delen. Han menar att vi måste se upp med strömningar i samhället för att det här inte ska upprepas. Det krävs nämligen inte så mycket.
Vi har organisationer i Sverige i dag som skulle kunna framman samma sak här. Det handlar inte om att man har andra gener på Balkan, utan det var helt normala människor som förvandlades till mördare. Demokratin är mycket mer bräcklig än vi tror. Det krävs inte så mycket för att något liknande ska hända igen. Eller här i Sverige. För mig visar det hur viktigt det är att värderingar är fast förankrade.
Fotnot: Fotoutställningen Krig och Fred visas på Sörmlands museum till 12 mars, vernissage i dag, lördag. nsson
Så jobbar vi med nyheter