Däremot har Esmailian en poäng när han lanserar den globala uppvärmningen som förklaring på svältkatastrofen. Högre temperaturer påverkar det afrikanska jordbruket mer än det påverkar oss. I länder som alltid haft periodvisa torkperioder är bufferten av naturliga skäl också lägre mot ytterligare torka. De klimatcykler som somaliska nomader byggt sitt liv runt är idag rubbade, med ödesdigra konsekvenser. Om detta kan vi vara eniga.
Frågan är hur denna insikt kan hjälpa oss att undvika framtida svältkatastrofer.
Klimatkonferenser och koldioxidmål i all ära. Även när de lyckas visar sig effekterna först decennier in i framtiden. Fram tills dess kommer världen drabbas av nya svältområden och naturkatastrofer. Vi behöver hitta lösningar för att så få människor som möjligt ska drabbas även då. Därav fokuset på Somalias kollapsade stat.
Även på Afrikas horn finns exempel på att katastrofens omfattning hade kunnat undvikas.
I norra Somalia ligger det självutropade landet Somaliland. 2003 höll landet sitt första presidentval och sedan dess har ytterligare ett antal demokratiska val hållits. Varje gång har förlorarna gratulerat vinnarna och maktskifte har kunnat ske utan våldsamheter eller protester. Det råder fred och demokrati. Trots att svältkatastrofen drabbat hela Afrikas horn tar Somaliland idag emot flyktingar.
Kontrasten mot södra Somalia kunde inte vara tydligare.
Denna strimma av hopp är tyvärr ett undantag i ett annars korrupt och krigsdrabbat land. Men dess exempel inger hopp. Somalias hunger är inte en naturlag. Med demokratiska institutioner och varaktig fred går den att mätta.