Kristian Lundbergs klassresa fortsätter

Det var exakt vad Lundberg gjorde med sin förra bok, den prisbelönta och hyllade Yarden. Där synliggjorde han en bit ny verklighet. Daglönarnas, bemanningsföretagens, de pappers- och rättslösas tröstlösa tillvaro i de okvalificerade sysselsättningarnas ingenmansland.
Detta är en bra definition på vad ett konstverk är: ett yttrande som gör en för de flesta okänd bit av världen synlig. Lundberg har en fin formulering: den som ”nedtecknar sin berättelse blir den som skapar verkligheten”. Bara genom att namnge världen blir den möjlig att bearbeta.
Många läste Yarden som en självbiografi. Själv var jag väl lite mera skeptisk till den ”Kristian Lundberg” som förekom i berättelsen, men detta är inte det väsentliga. Det är ämnet, stoffets relevans, som räknas i arbetslinjens tidevarv.
Den nya boken sägs vara en ”fristående uppföljare” till Yarden. Här finns också en berättare som heter Kristian Lundberg. Men stilen påminner betydligt mera om Lundbergs diktsamlingar. Boken handlar om förhållandet till den psykiskt sjuka modern, som skymtade även i Yarden. Men framför allt handlar den om en kärlekshistoria i det förflutna: varför den tog slut, och hur den kan återupptas.
Lundberg gör en intressant reflexion: det är bara genom objektifieringen i kroppsarbetet på Yarden, som han kan gå tillbaka och berätta om åren av ”mörker och dödsvarsel”. Han måste ge upp sitt högmod och villfarelser, ”skriva samman det som brutits”. Den kristna återlösnings- och offermystiken är mycket tydlig.
Ett motiv i Yarden var den omvända klassresan, tillbaka till ursprunget. Det är denna resa han nu fullföljer, genom att åter stiga upp till den intellektuella klassen. Paradoxalt var det livets nollpunkt på Yarden som åter riktade resan uppåt, en resa som också beskrivs som en resa mot tillfrisknande.
Texten växlar mellan barndomsminnen, skildringar av alkoholism, ångest och en vända i psykvården. Den ”sjukdom” han talar om blir inte namngiven, men syftar antagligen på både det sociala och det genetiska arvet. Här finns också många återblickar på Yarden, de hemlösas och de papperslösas verklighet, samt erinringar om kärleken.
Kärleken syftar förstås på försoningen, nåden, i kristen mening, men mest på den försoning som berättaren söker, och kanske finner, gentemot sitt eget liv.
Ibland tvivlar han på skrivandets befriande verkan: det går inte ”att tvätta sig ren med ord.” Som berättaren framställer det är det den nya boken som är den viktiga, inte Yarden. Det är den nya boken som klarlägger hans liv.