Krockar inget hinder i rugby
Det ska vara tufft, det ska innehålla mycket krockar, men det behöver inte alltid leda till vinst. För Peter Bengtsson, 20 år, är rullstolsrugby bland de roligaste man kan hålla på med.
Den supermaxade rullstolen, som är specialtillverkad i England, går inte att använda utomhus. Bara i gymnastiksalar och då speciellt för försvarsspel i rugby. Längst fram sitter något som liknar en platt plog. Efter alla stötar är en fylld med repor och bucklor.
- Den har tippstöd också, vilket betyder att den inte går att tippa så en enda tröskel blir ett svårt hinder, berättar Eva Bengtsson. Och så är den kamrad. Hjulen är snedställda för att man ska kunna snurra lättare utan att den förlorar sin stadighet.
- Det finns mycket skydd på den också. Av metall, säger Peter, som sitter i nämnda redskap.
För visst kan man betrakta hans rullstol som ett redskap. Utan den och det skulle inte bli någon rugby.
Det var för sex år sedan som Oxelösundskillen förstod att han bara var tvungen att välja rugby.
- Jag gillar ju att köra på alla, säger han, men försäkrar snabbt att det bara gäller motståndare på planen.
Från början skulle han spela basket, men efter en prova-på-dag i Stockholm visade det sig att armstyrkan inte räckte till för att få i bollen i korgen. Så därför fick det blir rugby. Något som han inte ångrar i dag.
Peter föddes i Coimbatore, Indien, 1984. När han var sju månader gammal drabbades han av polio, en sjukdom som inte längre finns i Sverige. Han har ganska stora rörelsehinder. Båda benen är förlamade och hela högra delen av kroppen är svag. Ryggen stelopererades 1995.
Men hans vänstersida är det inget fel på. Därför är han en viktig kugge i laget.
- Jag är en kastare, säger han om sin position. Jag tar alla inkast. Och så är jag bra på att stå i vägen. Jag spelar i försvaret.
Rullstolsrugby är en smal sport i Sverige. På världsrankingen ligger vi på tionde pats med länder som Nya Zealand, Kanada och USA framför oss. Det finns bara fem lag som deltar i SM-serien. Linköpings Tetrapack, Peters lag, är inte med i den i år på grund av en influensaepidemi bland spelarna. Det skulle bli för jobbigt att hela tiden behöva låna ihop rätt antal spelare.
Varje lag har under en match fyra spelare på banan. Hur lagen ser ut för varje byte bestäms av hur många poäng spelarnas handikapp ger. Tränaren får inte plocka in spelare, som totalt har mer än åtta poäng.
Peters handikapp klassas som 1,5 poäng. Då ska man veta att de som har 0,5 har störst funktionsnedsättning, medan de som registreras med 3,5 har bra röreseförmåga i händer och handleder.
- Så det betyder att man inte kan ha inne fyra 3,5-spelare i ett byte, säger Peters mamma Eva Bengtsson. Och 0,5-spelarna blir riktigt värdefulla eftersom de kan rulla runt bollen med handlovarna.
Eftersom Linköpingslagets spelare är utspridda över ett stort område har veckoträningen blivit ett långt träningspass i månaden på fem_sex timmar åt gången istället. Säsongen pågår mellan december till maj och inleds med olika cupspel. SM startar inte förrän efter jul.
Nu blir det ingen mer träning för Peter på ett tag. Alla krockar har gjort att han fått ont i ryggen och först måste en läkare kontrollera att inget hoppat snett.
- Men tro inte att han missar ett pass ändå, säger hans mamma. Han hoppar in som tränare istället.
Är man rugbyspelare så är man.
Så jobbar vi med nyheter