KRÖNIKA: Alla vägar  bär inte till Budapest

Några av oss som röstat på Berlin valde dock en annan strategi. I stället för att betala in femtiolappen åt vi pizza. Våra föräldrar var länge ovetande om sina barns kulinariska vanor. Kunskapsluckan fylldes igen först ett par veckor innan avfärd. Kvartssamtalet – när min lärare konstaterade att Lars är en av fyra elever som inte har betalat skolresan – tillhör inte mitt livs stoltaste ögonblick.
Kommentarer överflödiga. Det var en kortsiktig, korkad idé att käka Capricciosa för Budapestbiljetten. Hur jag och mina lunchvänner lyckades övertyga våra föräldrar om att vi – trots vår smak för det italienska köket – förtjänade att följa med till Ungern har jag fortfarande svårt att förstå. Vi som inte ens velat åka till Budapest. Nu fick våra föräldrar betala våra biljetter. Två gånger.

Tabu leder till tystnad. Få ifrågasätter öppet faktumet att föräldrar i allt högre grad förväntas bidra till sina barns skolresor. I veckan har Expressen uppmärksammat hur fler och fler skolor lägger in avgifter för allehanda utflykter. Personerna som låtit sig intervjuas är modiga. Dolda kostnader i skolan – vars undervisning ska vara avgiftsfri – är ett problem.
Ingen ska i jämlikhetens namn kräva ett stopp för skolresor. Resorna fyller en viktig funktion i flera elevers sociala utveckling. Däremot bör skolorna redan i ansökan informera om att här tar vi ut en avgift för skidutflykten på sportlovet.
Föräldrar måste ha rätten att bestämma vad man anser sig vilja betala i god tid innan resan. När biljetterna redan är reserverade blir det betydligt svårare att slå näven i bordet. Även om barnen skulle mått bäst av att se Budapest som ett vykort i brevlådan.