Sviker du mig så sviker jag dig – det är kontentan.
Jan Björklund hängde ut nya C-ledaren Annie Lööf i mindre smickrande dager när han gick ut med att Centern stod bredvid Moderaterna i kampen för att förlänga vapenavtalet med Saudiarabien – för att visa att det var Folkpartiet som ensamt stred för ett demokratikriterium för vapenexport.
Då kontrade Maud Olofsson, påpassligt nog i samklang med en ny bok, genom att avslöja att Folkpartiets intresse för förnyelsebar energi var obefintligt i de interna Alliansförhandlingarna. Det var kärnkraft för hela slanten. Det förnyelsebara var inte ens fernissa.
Egentligen vinner bara motståndare på att allierade smutskastar varandra. Borgerlig oenighet är en av förklaringarna till att sossarna satt så länge vid makten. Men så är det. Svinhugg går igen.
Centern har valt att vara ett lojalt alliansparti. Folkpartiet har närmast agerat tvärtemot. Det har gett FP något bättre opinionssiffror. Maud Olofsson talar om bindande kompromisser, Jan Björklund behandlar dem som minst möjliga förpliktelse. Det pikanta är att båda i viss mån har rätt.
Centerpartiet har goda skäl att då och då låta bli att sätta den gemensamma nyttan före den egna. Det är att sampaketera överlevnadsinstikt och profilering. Folkpartiet borde vårda kloka överenskommelser bättre. Den som vill skapa förtroende kan inte ständigt förväxla frihet med opålitlighet.