Hon är inte den som backar för en fajt. Hon har förändrat ett parti som på alla sätt behövde det – och hon har vunnit två riksdagsval. Bara Thorbjörn Fälldin av hennes företrädare kan matcha det. Men kombinationen av bistra opinionssiffror, ett sviktande förtroende i partiledarmätningarna och en Allians som behöver nytt innehåll, visar att väljarna kan nu kan sin Olofsson. Ungefär som de kunde sin Leijonborg och sin Persson. Till slut fanns det inget kvar att överraska med. I Almedalen i fjol väckte Miljöpartiets Peter Eriksson ont blod när han ville slå vad med Centerledaren om att hon skulle avgå före honom. Sådant anses oförskämt partiledare emellan, men de rödgröna var i kris och oskrivna regler for all världens väg. Maud Olofsson kunde ha tagit vadet, Peter Eriksson är redan historia. Jag lovar att det inte var under dessa former som hon hade velat signalera sin avgång, men vägs ände är vägs ände.
It-minister Anna-Karin Hatt och den ekonomisk-politiska talespersonen Annie Johansson är favoriterna som efterträdare. Att Centern i ett hav av partiledande män kommer att välja en kvinna efter Olofsson är ett vad som inte ens en desperat Peter Eriksson skulle sätta emot. Maud Olofsson föredrar Hatt, sin nära medarbetare sedan många år. Ämnet Annie Johansson var en raket på Twitter i går. Annie Johansson är jämngammal med Peter Erikssons efterträdare Gustav Fridolin – och hon har spelat sina karriärkort nästan lika smart. Väljer partiet henne vore det kaxigt. Det skulle riskera mycket, men ge en större chans att bryta ny mark i borgerliga, liberala väljarmiljöer.