Lika bra jag erkänner. Jag har gjort något oförlåtligt och smugit bakom ryggen på en person som jag tycker mycket om, inte bara en gång utan fler.
Såvida man inte går i gång på polyamori, brukar de flesta par som inleder ett förhållande samtidigt även ingå något slags tyst samförstånd om tvåsamhet. "Det är vi nu" liksom. Det här innebär även vissa förpliktelser som att man delar på hushållsarbetet. Och kollar tv-serier tillsammans ‒vilket egentligen är jättekonstigt då man sällan läser ur samma bok samtidigt. Men när det kommer till serietittande är det alltså praxis.
Att det har blivit på det här viset har förmodligen sitt ursprung i 50-och 60-talet när televisionen slog på allvar och tv-apparaten blev den naturliga samlingsplatsen för familjen. Dallas, Familjen Macahan, Greys Anatomi eller Hylands hörna - alla har de haft samma enande effekt. Vi kollar tillsammans för att vi gillar att dela upplevelser med andra.
När Netflix och andra streamningkanaler gjorde intåg i de svenska hushållen fick vi laglig tillgång till serier och filmer dygnet runt. Alla som börjat se en serie via någon av de här tjänsterna vet hur det funkar. Man blir snabbt beroende och ska bara kolla ett avsnitt till...
Det här är naturligtvis upplagt för asocialt gruff och känslor av att vara åsidosatt. Därför ingår det att man sträckkollar serier tillsammans. Och skulle den ena parten vara upptagen en kväll, får den andra alltså inte titta ensam på serien.
När nu Netflix går ut och säger att hälften av alla svenskar är "serieotrogna" andades i alla fall jag ut. Plötsligt är jag inte ensam om att ha kollat några avsnitt av The Crown eller Narcos i smyg. Serieotroheten verkar vara så pass utbredd att jag anar att själva ordet till och med kan segla upp som nyord redan 2018. Sug på det ni.