KRÖNIKA: Bergman och skatten

Måndagens nyheter domineras av rapporterna från Fårö, där mästerregissören Ingmar Bergman vid 89 års ålder spelat färdigt livets schackparti. Hans omfattande kulturgärningar kommer att diskuteras och kommenteras på många håll och av många röster, så jag avstår från att gå djupare in i detta ämne. Däremot finns det en annan aspekt som också tål att lyftas fram skatterebellen Bergman.
Han var en av de framgångsrika svenskar som drevs i skatteflykt av den svenska socialismen och kom att personifiera dess absurditeter när den fått verkligt genomslag i vardagen. Astrid Lindgren skrev 1976 sagan om Pomperipossa och Ingmar Bergman hämtades av polisen, misstänkt för skattebrott - och till slut drevs i landsflykt. Ett land där storsäljande megastjärnorna bestraffas för, i stället för att gynnas av, sin framgång är sannerligen ett Absurdien.

Det var en av orsakerna till att Sverige fick ett mycket nödvändigt maktskifte 1976. Varje gång socialisterna återkommer till makten trampas så småningom de gamla stigarna mot Absurdien upp igen. Det tål att minnas, även om Göran Perssons långvariga regim onekligen hade tagit till sig en del av de lärdomar som partikollegan Kjell-Olof Feldt försökte inpränta i sitt parti efter det att det sena 1980-talets politik skapat det tidiga 1990-talets djupa kris.
Faktum är att Sverige skulle må bra av att fler svenska superstjärnor stod upp för samma grundläggande principer som Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och ABBA en gång gjorde. Anledningen till att det inte sker är sannolikt att så stor del av den sektorn är utlämnad till det offentligas bidrag och dess ytterst omfattande transfereringssystem.
Rätten att skörda frukterna av egen tilltagande framgång är aldrig given i en stat. Denna rätt står ingalunda i kontrast till vare sig medkänsla eller solidaritet och den måste värnas och argumenteras för. I en tid där de partipolitiska rösterna ibland framstår som snarlika i skattefrågor är det särskilt viktigt att andra fristående profilerade röster för de beskattades talan ständigt på tvärs mot den ack så svenska Jantelagen.