Inte för att jag brukar handla veckans erbjudande på tomater och toapapper, utan mest för att något företag har bemödat sig med att ge mig en möjlighet. Och tre sekunder efteråt ligger hela rasket i tidningsinsamlingen.
I gröna tunnan åker även utskicken ifrån Statistiska centralbyrån. Men till skillnad mot de billiga tomaterna, orkar jag inte ens kolla och se vad siffrorna handlar om. Det räcker att jag ser att SCB är avsändare och kuvertet gör en krashlandning i soptunnan.
Anledningen är enkel. På fritiden har jag bättre saker för mig än att fylla i huruvida jag röstar på Vänsterpartiet eller Moderaterna, hur gammal jag är och på vilken nivå jag har pluggat. Även om jag tolkar varje tabell – innan jag skriver om dem i tidningen – känner jag inte för att kryssa in mig själv i en särskild tabell, i en särskild enkät.
Politiska analytiker kan inte göra sina jobb om inte tillräckligt många väljer att låta sig åsiktsdeklareras. Ändå väljer jag att låta bli.
Det vore alltså falskt av mig, att med spelad upprördhet förklara min oro för att antalet medborgare, som väljer att svara på olika enkäter, blir färre och färre. Att svarsfrekvensen på den stora arbetskraftsundersökningen gått ner från 85 till 78 procent sedan år 2000 har sunda orsaker (Ekot 1/6).
Tittar man på de regionala skillnaderna ser man ett mönster: bortfallet i Stockholm är 26 procent, i Skåne 23 procent och i Västra Götaland 20 procent. Bäst i klassen på att svara på enkäter är man i Västernorrland, med ett svarsbortfall på ynka 14,9 procent. Ju fler som har jobb, desto färre har tid att svara på vilket jobb man har.
Det ser ganska bra ut i min bok.