Krönika: Den sista resten från Rostsverige

Debattörer i behov av ovänner gör klokt i att resonera kring rätten till betald ledighet. För våra politiker skulle en sådan idédiskussion vara fullständigt omöjlig. Lyckligtvis har författaren, och den frilansande tankesmeden, Johan Norberg inget behov av riksdagsarvode.

Övrigt2011-04-20 05:00

Norberg, med ett förflutet på Timbro, slaktar den heliga semesterkon. I en ny artikel menar han att semestern bör vila på en överenskommelse mellan arbetstagare och arbetsgivare (AB 18/4). Det är lätt att avfärda Johan Norberg som en kuf i kapitalets tjänst. Men faktum är att Norbergs argumentation pekar ut svårigheterna med nuvarande semesterlagstiftning. De fyra veckorna på sommaren – som arbetsgivare förväntar sig att samtliga anställda vill ha, och anpassar verksamheten efter – är en sista rest från Rostsverige.

Semesternormen byggdes på industrisemestern. Den utgår från att höjden av lycka är att packa in barnen i bilen, åka till stugan, bada i en grumlig insjö, konstatera att vattnet är lika kallt som förra året och trösta sig med en mjukglass. Innan man åker hem, mer stressad än före semestern.
Det kan inte vara meningen att stressade barnfamiljer, ska behöva använda sparad föräldraledighet som en modern exodus till Khao Lak. Därför gör Norberg rätt som ifrågasätter semestervägen till lycka. Om den arbetande klassens möjlighet till rekreation vore optimal, skulle inte den-leende-coachen-med-vita-tänder-som-funnit-lyckan-genom-att-finna-sig-själv-litteraturen vara storsäljare på valfritt Åhléns varuhus.

Många familjer skulle förmodligen må bättre om föräldrarna, i praktiken, tilläts bryta ner sina förväntade semesterveckor, för att mer flexibelt plocka ut någon dag här, någon dag där.
Därutöver tillkommer ett antal företagare som inte är ett dugg intresserade av ledighet – och tusentals nya svenskar, vilka hellre är lediga under ramadan än Rättviksfestivalen.
Vilken semesterlag tillgodoser sådana intressen?

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om