I en sådan tolkning finns inte så mycket som är finare. Men tolkningen av äktenskapets innebörd skiljer sig mellan olika individer, olika kulturer.
Inte minst i befolkningsgrupper med starka inslag av ”heder” tolkas äktenskapet ibland som något annat än föreningen, som går att upplösa, när ensamhet känns mer lockande än tvåsamhet.
Vilka befolkningsgrupper, och vilka kulturer, som har en konservativ syn på äktenskapet hör lika mycket ihop med existerande könsroller, som med tro och tvivel. Män har utövat makt över kvinnor i alla tider, i alla länder.
Däremot kan debatten om ”heder” inte längre föras med en urvattnad kulturrelativism.
Alla kulturer är inte lika upplysta, alla kulturer har inte samma liberala förhållningssätt till äktenskapet. Det finns både frikyrkor och fundamentala muslimer som anser att kollektivet familjen är viktigare än individen föräldern.
Här i ligger ”hederns” kärna. Äktenskapet ses i grund och botten som ett socialt kontrakt mellan två släkter. I ”hederns” namn blir den gifta kvinnan inte en likställd partner, utan betraktas som den ena släktens egendom.
Det är inte fördomar. Det är fakta.
Hur så många feminister har lyckats blunda för att dessa strukturer finns och frodas i Sverige är för mig oförklarligt. Kulturrelativismen har fått växa sig stark, på bekostnad av de starkaste – och ändå mest utsatta: unga som bryter upp, unga som vill mer.
Veckans tragedi i Katrineholm visar att hur alldeles för många tjejer lever i skuggan av sina familjers stolthet. Mitt ibland oss.
De är inte fria att gifta sig med vem de vill, de är inte fria att bryta sina äktenskap när de så önskar. Däremot är de överrepresenterade på landets kvinnojourer.
Det är inte ”heder”. Det är skam.