Där satt jag på bryggan och iakttog armadan av fritidsseglare. Och tanken slog mig. Framgångsrika människor är framgångsrika av en anledning. De är lite bättre än dig och mig på att hyckla. I skärgården avslöjar den seglande befolkningen – it-konsulterna och fondmäklarna, informationscheferna och företagsekonomerna – sig.
Vi spolar fram bandet till september: semestern är slut, båten ligger vid bryggan. Konsulterna är tillbaka i kontorslandskapen. Äntligen ska höstens stora projekt ”sjösättas”. Mångfald och jämställdhet. Pöbeln i personalen ska få lära sig ”att dra åt samma håll”.
Managementspråk låter så behagligt, så beundransvärt. Problemet är att Human resource-avdelningen, som annonserar efter ”självgående mellanchefer, gärna kvinnor med annan etnisk bakgrund än svensk”, inte lever som den lär. I alla fall inte under semestern. Man frågar sig hur en fritidshamn i skärgården över huvud taget kan fungera. Sällan har jag sett en sådan kavalkad av könsstrukturer, som när bankfolket luftar Bavarian.
Förväntningarna på vem som gör vad är så pinsamt ingrodda. Medan karlarna identifierar sig med kapten Cook, får timida fruar hålla koll på fendrarna. Äta en för dyr fetasallad, och följa ett kärnfamiljsspektakel angöra bryggan, är som att se en arkivfilm från sekelskiftet: lätt överviktiga herrar står och frustar saliv, övriga i besättningen gör sitt bästa för att behaga amiralen. Och när båtjäveln är förtöjd väntar en kall öl innan maten.
”Den har jag förtjänat. Det är så skönt att bara vara”.
Krönika: Det är så skönt att bara vara
I midsommarhelgen var jag i skärgården. Det var en ganska stereotyp skärgårdsmiljö; blått hav och mestadels blåa väljare. Utförsäkringarna och Fas 3 lös med sin frånvaro. Trivialiteter som krisen i Grekland märktes först när fetasalladen kostade 149 kronor.
Så jobbar vi med nyheter