KRÖNIKA: Det avgörande ordet 2006

Svenskarna valde tryggheten i höstens val. Det finns de som försöker få det till motsatsen, men det är att helt missa poängen med den debatt som fördes. Att det råder en del förvirring beror på att det tydligen även handlade om en tankerevolution på något sätt.
När det kom till kritan blev valdebatten en klargörande diskussion om vad som utgör den grundläggande tryggheten i ett samhälle. Svaret, sett till valresultatet, blev att trygghet är egen och mångas försörjning och att trygghet inte byggs genom stora statliga ersättningssystem om dessa riskerar
att tumma på drivkrafterna till egen försörjning och ansvar. Socialförsäkringarna ska ses som viktiga övergångsförsäkringar, tillfälliga stöd för en rask återgång till arbetsmarknaden. Det är ett viktigt besked. Den som söker makten måste först och främst redovisa hur de vill säkra och stimulera tillgången på arbete och säkerställa medborgarnas möjligheter att i största möjliga mån försörja sig själva.
Knepet är inte bara att säkra egen dag till dag-försörjning, utan också den grundläggande möjligheten att själv lägga undan till tuffare tider utifrån det man anser sig behöva för att hantera tillfälliga bakslag i tillvaron. Alltså måste det bli något vettigt kvar efter skatt även för den som tjänar mindre än genomsnittet. Då krävs reformer och en stat som hellre kräver mindre av inkomstkakan än mer.

Kanske är vi också på väg in i en fas där själva begreppet trygghet ges en något modifierad innebörd. Det vore ett mycket intressant steg bort från ett samhälle där statliga regler, ordningar och påbud nära nog med automatik har påståtts vara förenliga med trygghetens positiva värden. Men det som sagts vara för vårt eget bästa har ibland bara varit för stats- och kontrollmaktens bästa.
Ett samhälle där all trygghet förväntas utgå från det offentliga, bygger också in en betydande otrygghet och osäkerhet i den offentliga björnramen. För där är staten din enda vän och samtidigt en ständig förmyndare som kräver en lydnad som allvarligt riskerar att passivisera människor. Makten att förändra är i någon annans händer. En sådan utveckling stjäl kraften och minskar värdet i människors egna ansträngningar.
För att skapa ett bra, långsiktigt starkt skyddsnät som inte begränsar människor krävs det nytänkande.