Han som vill visa sig så modig. Med sin cape. Och sitt svärd.
Det blir bara allt annat än vad han har tänkt sig.
Sällan har en partiledare fått så mycket skäll från sina egna. Nog hade Mona Sahlin det tufft stundtals, inte minst när hon stod i skottgluggen för närmast statlinistiskt ilskna LO-socialister. Det var inte lätt varken för Moderaternas Bo Lundgren eller Centerpartiets Lennart Daléus när allt började peka åt fel håll.
Ingen, säger ingen, har trampat i klaveret lika hårt som Juholt och ställt sig upp igen, gång på gång. Det förtjänar faktiskt viss respekt, men det inger inget förtroende.
Det är där det brister.
Matadoren har gjort vad han har kunnat, slitit sitt hår, brutit sitt svärd och blottat den röda rosen på bröstet. Men inte ens tjuren jagar upp sig. Publiken lämnar.
De som i sin iver att till varje pris försvara sin ledare hävdar att detta är en fråga om illasinnade medier, gör egentligen sitt parti en otjänst. Stingslig kvällspress och sammangaddade ledarsidor må vara som ilskna bin i maktens blomsterland. Men utan dessa ingen nektar.
Att haka upp sig på sådant flyttar fokus från själva problemet, att färre känner igen sig i budskapet. Ska Socialdemokraterna inte helt lämna över positionen som mest respektingivande opposition till Miljöpartiet börjar det bli ont om tid.
Under korkeken vinns inga val.