Reykjavik ger sina besökare känslan av att vakna upp efter bläckan med stort B. Islands huvudstad är grå, kall och dyster. Och stämningen beror inte bara på snöslasket och de fuktiga vindarna som Golfströmmen för med sig över rökarnas vik.
Framförallt har ekipagen i det isländska finansrallyt kört av vägen. Likt reliker ifrån tiden när champangekorkarna flög över lavastenarna säljer islänningarna i dag övergivna suvar och sportstugor till lägstbjudande.
Den för inte särskilt länge sedan framgångsrika ö-nationen har börjat att fnaska. Tyvärr verkar ingen ha frågat sig vilka utlänningar som kan vara intresserade av att köpa fritidshus mitt ute i den isländska ödemarken.
Det är ju inte så att Island kan erbjuda strandliv och skogspromenader.
Island har några av världens äldsta import- och exportlagar. Befolkningen visar fortfarande många tecken på fornnordisk nationalism. Skepsisen mot EU lever kvar och man praktiserar helst lagen bakom ladugården.
Steget ifrån den isländska landsbygden till finansdistrikten i London är långt, långt, långt. Därför är det fullständigt obegripligt hur politikerna – i ett land där hästar som lämnar ön, aldrig får komma tillbaka – fick för sig att Island kunde bli en ledande spelare i den globala ekonomin.
Kombinationen av nationell stolthet och girighet ledde den isländska ekonomin rakt ner i en glaciärspricka. När läget var som värst slutade fraktfartygen att lägga till i Reykjaviks hamn och butikernas hyllor gapade tomma.
Spåren över finanskrisens nyfattigdom syns överallt. Islänningarna kan se framemot år av återhämtning.
Festens nota är långt ifrån betald.