KRÖNIKA: Graffiti i Gnesta

Jag var tvungen att läsa rubriken i torsdagens SN (12/4) två gånger: Graffitiplank nedklottrat. Som novis i graffitikonsten måste erkännas att jag först inte förstod problemet. Alltså, jag trodde att detta var grejen, att ett graffitiplank skulle klottras på. Så enkelt är det nu inte, förstår jag.
Därför måste jag erkänna att jag är fascinerad av vad föreningen 360 grader försöker göra i Gnesta; skapa en graffitiyta, offentlig och tillgänglig för en verksamhet, som trots sin färgprakt inte alltid väcker positiva vibrationer. Fråga valfri husägare, särskilt i tätorter. Fråga valfri företagare som har egna lokaler. Fråga dem som måste betala saneringen av det olagliga klottret. Det är ofta skattebetalare som du och jag, för övrigt.

Samtidigt finns det något intresseväckande med graffitikonsten. Den har en förmåga att skriva historia. Kilroy was here. Jag ägnade en god stund av mitt besök i den magnifika Hagia Sofia i Istanbul får några år sedan till att söka, på en av balustraderna, efter runristningarna som troligen gjorts av uttråkade vikingar ur väringagardet. Jag fann Halvdan, men letade förgäves efter Arni. Ett halvdant resultat, det erkännes. Lagliga graffitiväggar kommer aldrig att få klottret att försvinna, men det kan begränsa dess skadeverkningar. Därför ska det bli spännande att se om 360 graders ambitioner att ha en vägg där man bara får måla om man har bokat tid i förväg kommer att fungera i Gnesta. Det är onekligen att testa gränser. Av klottret runt omkring är det uppenbart att det finns någon eller några som uppfattar projektet som provocerande.