Tänker vi egoistiskt? Ja. Känner vi oss som dåliga människor? Ibland. Avgör en avdragsgill städerska vilka partier vi röstar på? Nej.
Om vi verkligen behövt skulle vi lika gärna kunna skura vårt eget kakel. Däremot gör skatteavdraget det möjligt för ett ungt par, med något mer pengar än tid, att låta bli. Vi använder hellre kvällarna åt att baka och läsa böcker. Livskvalitet.
När Uppdrag Granskning i veckan sände ett uppmärksammat reportage om barnen till de baltiska kvinnor – som paradoxalt nog måste åka utomlands för att utföra hemarbete, inte sällan i bostadsområden i vilka man helst slipper invandring – fick tittarna lära sig ett nytt ord. I finanskrisens Lettland kallas barnen som lämnas bort till släktingar och barnhem för ”euro-orphans”.
Tittare som inte kände magen vända sig kan inte ha några känslor. Reportaget fick i alla fall mig att fundera över vår hushållsnära tjänsteutövare. Faktum är att jag inte ens vet vad kvinnan, som nästa vecka plockar upp min skäggstubb ur vasken, heter. Ännu mindre vet jag om hon har några barn.
Det var min fru som ringde Omsorgsbolaget. Företaget skickade den medarbetare, som företaget ansåg vara mest lämpad. Hon kommer ifrån Polen och kan vara född samma år som jag. Men den enda gången vi träffat varandra kunde hon inte hälsa för att hon stod med skurhandskarna på sig i mitt bubbelbadkar.
Det var en på alla sätt dråplig scen i den globala ekonomins gråa vardag.