Deras enda misstag är att de är lite för snygga, bor lite för stort. När DN:s bostadsbilaga skriver om Nina och Erics bohemchicka terass med söderläge dryper kommentarsfunktionen av slagkraftiga förolämpningar.
I landet med instruktionsboken i den medföljande plastpåsen väcker inget så mycket bitterhet som grannens limiterade bastu.
Nina och Eric kände aldrig Marcus. Han var några år yngre, bodde i en lägenhet som är många kvadratmeter mindre. I jämförelse med bostadsbilagans unga affärsjurister var Marcus varken lyckad eller lycklig.
I en annan del av staden, på en annan del av nätet, bestämde han sig för att bli sedd genom att begå självmord. Kommentarerna från dem som följde Marcus sista föreställning, var lika många som antalet syrliga åsikter om Nina och Erics ”dragning mot en modern italiensk design”.
Den väsentliga skillnaden är att Marcus aldrig möttes av ett massivt avståndstagande. Tvärtom uppmanades han att ta sitt liv. Klädd i en t-shirt med budskapet ”just do it” satte Marcus en snara runt halsen. Påhejad av den anonyma pöbeln.
I veckan lärde vi oss att människan aldrig lär sig. Vårt sätt att bemöta medmänniskor, som av någon anledning bestämt sig för att blotta sitt innersta rum, är avslöjande.
När hon gömmer sig i massans kompakta mörker tror människan sig vara osynlig. Tre unga individer, och deras olika öden, visar annorlunda.
Hatet är synligare än någonsin.