När finanslandstingsråd Åsa Kullgren (S) kom ut på trappan för att möta protesterna framstod hon, och hennes kollegor, som tagna av situationen. Svenska politiker är inte vana vid franska protester, utan är sprungna ur en kultur i vilken konsensus råder.
Det första Kullgren fick fram var att vi bjuder på kaffe. Noteringen är ingen personlig kritik mot finanslandstingsrådet. Oavsett vad Åsa Kullgren haft för roll i arvodesaffären, förtjänar hon inte att ensam pekas ut som en syndabock.
Oegentligheterna har begåtts av många fler personer, i många fler partier.
Däremot är Kullgrens kafferetorik intressant i förhållande till hur svenska yrkespolitiker ser på sina väljare. Den svenska väljaren ska gå och rösta en gång vart fjärde år, för att sedan vara nöjd med tillvaron. Det har aldrig varit fint att ifrågasätta förtroendevalda.
Allra minst inom arbetarrörelsen.
Vid förra veckans protester valde en del av demonstranterna att uppträda våldsamt. Det är ett agerande som aldrig kan försvaras. Landstingets tjänstemän har ingen skuld i vilka beslut politikerna fattar. På samma sätt är personliga förolämpningar av förtroendevalda oacceptabla.
Men landstingsledningen är skyldiga nyckelskramlarna ett bättre svar än skattebetald fika. Framförallt efter att den avgångna Lotta Finstorp (M) beslutat sig för att betala tillbaka pengarna, som ingen ansett att hon var skyldig att betala tillbaka.
När Marie Antoinette var svarslös ville hon kompensera sin osäkerhet med att bjuda på bakelser. Åsa Kullgren verkar nöja sig med kaffe och kaka.
Mitt tips är att nyckelskramlarna inte låter sig tystas.