Själv är jag skeptisk av naturen. Någonstans undrar jag om inte alla superlativ är en ursäkt för att skapa dåligt samvete. Det är inte så att jag inte ser framemot att bli förälder. Däremot är jag redan trött på alla som försöker att få oss att sluta tänka själva. Och lyckas.
Häromdagen var vi och tittade på barnvagn. Försäljaren, som förvisso var trevlig, kunde lika gärna ha sålt bilar. Han pratade om vinterdäck, mugghållare och färgkombinationer som om vår blivande avkomma faktiskt kommer märka någon skillnad.
När jag frågade om ekipaget fanns med GPS uppfattande han inte ens skämtet. Därefter slutade jag lyssna, blev två veckolöner fattigare och kände mig som en dålig människa för att jag velat gå därifrån sedan försäljaren öppnade munnen.
Ännu värre är träsket av föräldrasajter. Ingen verkar ha slagits av tanken att människan faktiskt hade barn, innan vi fick internet.
Inget ämne är för smått för att dissekeras. Allra värst är namntrådarna. Högutbildade konsulter sitter på kammaren och söker namn som är ”internationellt gångbara”.
Franskklingande anses finare än tyskklingande, tyskklingande är tjusigare än engelskklingande. Ingen vill ha ryskklingande. Alla gillar svenska namn med litterär anknytning. De får ju föräldrarna, inte barnen, att framstå som bildade.
Namnångesten, som jag inte är immun mot, är mycket roande. Framförallt eftersom så många är fullständigt övertygade om att just deras lilla mirakel blir en författare eller företagsledare.
I all enkelhet. Den enda bokstavskombination som kan uteslutas med vår genpool är MVG. Vi kommer älska ungen ändå. Trots vinterdäcken.