Gunnar Wetterberg är inte Wilson. Däremot tillåter han sig – som historiker och samhällspolitisk chef på Saco – att vara en visionär. I ett politiskt klimat där visionerna glömdes bort någonstans mellan löntagarfonder och livspussel behövs fria radikaler.
Vi mår bra av debattörer som inte sätter maxtaxan på dagis högst upp på dagordningen. Wetterberg är en sådan. När han inför Nordiska rådets möte i november skakar liv i den pannordiska debatten är hans visioner mer än välkomna (DN 27/10).
Förbundsstaten Norden – som Gunnar Wetterberg förespråkar – har många fördelar. Maktpolitiskt går de nordiska länderna från symbolmakter till en spelare med betydelse. Utifrån en svensk horisont får vi inte bara ett fotbollslandslag med slagkraft. Vi mår gott av dansk öl, norsk olja och finsk teknik. Förbundsstaten Norden blir världens tionde största ekonomi. I närområdet passerar vi Ryssland med råge. Spasiba.
Historiskt är hindren inte oöverstigliga. Precis som nationalstaten Sverige har lyckats skapa en politisk gemenskap – vilken förde med sig att Kirunaborna, inte Köpenhamnsborna folkomröstade om Barsebäcks vara eller icke vara – kan en nordisk förbundsstat konstrueras.
Det kommer inte gå på tio, tjugo eller trettio år. Däremot är det svårt att se varför mina barnbarns barnbarn ska vara svenska medborgare. Bortsett från våra nationella monarker och parlamentariker har vi nordbor stor anledning att se fram emot en Kalmarunion klädd i nya kläder.
Vi kan väl sms-rösta om huvudstaden? Uppvuxen så att jag kunde följa bygget av Öresundsbron från mammas gata vet jag vilken stad som får min röst.
KRÖNIKA: Kalmarunionen klädd i nya kläder
Visionärer har svårt att övertyga samtiden. När Woodrow Wilson talade sig varm för Nationernas förbund blev han bespottad i kongressen. När Robert Schuman luftade sina tankar om en överstatlig europeisk gemenskap beskylldes han för att vara naiv. Resten är historia.
Så jobbar vi med nyheter