Personligen har jag inget övers för nationalism. Nationalismen är den politiska ideologi som har ställt till med flest krig och mest elände. Däremot är det olyckligt att så många slentrianmässigt gör likhetstecken mellan nationalism och nationell stolthet.
Sverige har all rätt i världen att känna en kollektiv stolthet över Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. Riksbankens laguppställning får Stjärnorna på Slottet att framstå som korpspelare. Och ikonerna nådde sin framgång genom att tro på sin talang, våga gå sina egna vägar och vägra kompromissa i avgörande livsval.
Bättre förebilder än så kan en ny generation svenskar inte få. Ändå saknas inte surmagade kritiker. Författaren Herman Lindqvist kallar Riksbankens beslut för rena ”idoltävlingen” (SvD 7/4). Denna pompösa hobbyhistoriker – med Sveriges mest aristokratiska framtoning, Elisabeth Tarras Wahlberg inkluderad – menar att vi förtränger vår historia.
Ännu längre går en av den genuskonstruerande vänsterns mest hysteriska företrädare, som beskyller Taube för att vara sexist. Inte med ett ord nämner hon killen på enkronan och hans kaffevanor.
Om medelsvensson i den röda stugan, som förvisso inte finns mer än i sådana här krönikor, ska vara stolt över något, är det att hon och han lever i ett land med drömmar som slår in. Den som bara är tillräckligt beslutsam kan vara söder om landsvägen ena dagen och på operascenen andra.
Tron på vår egen förmåga är allt utom historielös. Och inte för att jag önskar livet av någon – men nästa gång vill jag se Ibracadabra och Leif GW Persson på sedlarna. Den senare, iklädd full jaktmundering på femhundralappen, är det enda som kan göra mig till euromotståndare.