Landsbygdsbor betalar lika mycket skatt som alla andra. Slutsatsen är självklar – men glöms ofta bort av övriga kommuninvånare. I Nyköping har de olika geografiska utgångspositionerna blivit tydliga i samband med den planerade skolreformen.
”Varför ha kvar årskurser med färre elever än ett fotbollslag?”.
Personligen väljer jag inte sida. Anledningen är enkel: det finns inget nollsummespel mellan stad och land. Folk bör slå sig ner i de miljöer i vilka man trivs bäst. Olika delar av länder, regioner och kommuner är beroende av varandra.
Det enda jag begär är att människor – oavsett vart man väljer att bo – är beredda att ta lite fler konsekvenser av sin livsstil. I Sverige har vi en märklig tradition av att inte vilja se hur olika bostadsmiljöer, för med sig olika förutsättningar.
Låt mig förklara. Om man bosätter sig på landsbygden gör man så för lugnet. Om man bosätter sig i staden gör man så för pulsen.
I valet ingår att kalkylera för- och nackdelar.
Det blir löjeväckande när mina grannar på Södermalm – journalistkliché, jag vet. Vi letar ny lägenhet – hänger ut nytvättade lakan ur sina fönster och kräver dubbdäcksförbud. Stockholm är världens renaste huvudstad. De har bosatt sig på den mest trafikerade gatan. Och är fria att flytta.
Likadant fungerar landsbygden. När lanthandeln går i konkurs för att ingen handlar lokalt får man välja: satsa på nya verksamheter eller byt till en annan boendemiljö.
Bara jag slipper finansiera klagosånger med mina skattepengar.