Själv är jag ingen varm supporter av kyrkliga terminsavslutningar. Det fanns en skrämmande känsla i att gå längs gravstenarna, komma in i den kyliga salen och så lydigt som möjligt försöka mumla fram en sommarpsalm. Till och med terminsavslutningens betygsutdelning framstod som mer lockande. När jag kom upp i årskurs åtta eller nio slutade jag och några av mina vänner att följa med. Vårt ställningstagande hade väldigt lite med religionskritik att göra. Inte heller blev vi påverkade av jämnåriga med andra religioner – i min skola gick idel rågblonda barn.
Skolavslutningen i kyrkan var för stel. Den var så tråkig att klockorna stannade i stället för klämtade. ”I denna ljuva sommartid” förlorade all relevans när det enda jag ville göra var att cykla till stranden med kompisarna. Och just därför tycker jag att debatten om svenska grundskolor ska ha sin avslutning i kyrkan är klart överdriven.
Ingen blir mer, eller mindre, religiös av en timmes skolavslutning i sin lokala kyrka. Tro är något man utvecklar innanför hemmets väggar. Det finns en olycklig beröringsskräck mot olika minoritetsgrupper, på grund av krav som inga minoriteter har uttryckt.
Låt ungarna själva få bestämma var och vad man vill sjunga.
Om halva klassen vill gå till kyrkan så låt gå. Jag kan säkert komma på hundra skäl till varför ”Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna, som räcker året om” aldrig blev min egen melodi. Väldigt få har med själva religionen att göra.