Den skuldsatta familjen ser lagom skamsen ut – och även om fönsterkuverten inte blivit öppnade på flera veckor förstår ingen hur situationen kunde bli så illa. I slutet av programmet är skulderna lyckligtvis hanterbara. Familjens, till en början så bistra, bankman har inför TV-kamerorna förvandlats till en god fé i mörk kostym. Vad gör inte dagens banker för lite gratis reklam?
När jag ser Lyxfällan inser jag att de skuldsatta familjerna borde få min sympati. Kanske är jag en hemsk människa, kanske inte. Min i mina ögon är familjer som lever över sina tillgångar inte några offer. Om man klarar av att slå sig ner i en skinnsoffa på avbetalning borde man också klara av att resa på sig. Vuxna män, för i nio fall av tio är det mannen i huset, som lägger ena halvan av lönen på snus och andra halvan av lönen på spel, behöver inse att alla inte vinner högvinsten.
Debatten om sms-lån ger mig lite samma känsla som Lyxfällan. Första halvåret 2009 ökade antalet obetalda sms-lån hos Kronofogden med 35 procent. Sms-lånen har blivit en första klass biljett till skuldsaneringscentralen och genast hörs röster om ett förbud. Verkligheten är dock svårare än så. Det går inte att lagstifta bort individens oförmåga att ta ansvar.
Tragedier som göms i statistiken bör självklart tas på stort allvar. Ensamstående föräldrar, som tvingas ta sms-lån för att köpa mat till sina barn, ska få hjälp av sociala myndigheter. I övrigt är det nog dags att vi börjar diskutera vår egen roll.
Den stora majoriteten som inte kan betala tillbaka sms-lån lider av brist på omdöme, inte av brist på pengar. Festprissen som valde att ta ett sms-lån för att betala kvällens sista drink kunde faktiskt valt att gå hem.
Innan lyxfällan slog igen.
KRÖNIKA: Lagstiftning hjälper inte mot lyxfällan
Programmet Lyxfällan är socialporr av värsta sort. I snart tre år har svenska folket kunnat följa med hem till familjer vars ekonomi är slagen i spillror. Upplägget slår aldrig fel.
Så jobbar vi med nyheter