KRÖNIKA: Lex Margareta
Hennes fall är viktigt, även generellt sett. Här får vi ett exakt välfärdsmått på hur tungt de boendes egna önskemål och hänsyn väger inom handikappomsorgen. När en människa hamnar i ett läge där samhället måste ta ansvaret för att tillgodose ett vårdbehov enligt lagen, finner sig ofta denna människa och de anhöriga utlämnade till andras beslut, till regelverk och föreskrifter. Allt detta är skrivet, gjort och utfört av omsorg för dem som behöver denna hjälp, men regelverk skapas alltid på bekostnad av handlingsutrymme för individuella hänsyn och omständigheter.
Efter att de styrande allianspolitikerna i Nyköping hade pekat med hela handen första gången, såg det onekligen ut som om vi kunde dra slutsatsen att egen vilja och anhörigas önskemål - räcker långt (om man har kraft och familjestöd nog att stå på sig) när det finns politiker som värnar valfriheten.
Den symbolmättade bilden av en ensam Margareta Holmgren, kvar i tomma lokaler när alla hennes närboende har valt att flytta, talar ett annat språk. Hon fick bo kvar, men till ett märkligt pris. Är det så?
Den politiker som främst kan påverka Margareta Holmgrens situation är alliansens ordförande i Äldre- och handikappnämnden. Så jag ringer upp henne. Vi pratar om vilka signaler fallet egentligen sänder och om det märkliga i att ett glädjande besked över att få rätt att välja själv så snabbt kan övergå i besvikelse.
Om kommunen kan använda lokalerna till ett acceptabelt boende så ska Margareta Holmgren inte behöva bo ensam, säger Anne-Marie Wigertz (m). Hon vill understryka att det är angeläget att någon inte försätts i en situation där den, som har ett stort skyddsbehov, av organisatoriska eller andra helt ovidkommande skäl far illa i ett ensamt boende.
Därför sätter vi inte punkt för Lex Margareta, inte riktigt än.
Så jobbar vi med nyheter