KRÖNIKA: Makten över dagordningen

Journalisterna har makten och deras legitimitet som maktens granskare har minskat, skrev medieprofessorn Kent Asp i en debattartikel för en dryg vecka sedan. Regeringen, riksdagen och de politiska partierna är akterseglade i den allmänna opinionens ögon. Om vi tar denna mätning från 2005 för sanning så skulle journalisternas egna värderingar utöva ett starkt inflytande över vilka av politikens dagsfrågor som är heta respektive iskalla.
Ledarsidor eller andra som förmedlar ideologiskt baserad journalistik, är för läsaren lätta att bedöma. Centerliberala värderingar färgar denna sida, medan Marx och Chomsky är husgudar på Aftonbladet kultur, exempelvis.

För den vanliga nyhetsjournalistiken är detta ett betydligt mer marigt ämne. Nyhetsjournalistiken granskar och beskriver politiken. Men om den objektiva journalistiken kontrollerar dagsfrågorna i stället för att reagera på utvecklingen, skulle det skapa ett idogt navelskådande samhälle. Om Kent Asps resultat stämmer med verkligheten förlorar journalistiken gradvis sin roll som granskare och blir mer av en vakthund för det som är.
Fast det är att göra tendenser till oundviklig utveckling. Så blir det aldrig. Men det tål att diskuteras.
Enskilda journalisters makt är begränsad och budskapen nagelfars av flera innan de publiceras eller sänds. Det är naturligtvis möjligt att ett fåtal individer med gemensamma värderingar på inflytelserika medier, lokalt såväl som nationellt, kan styra verklighetsbilden i många små steg.
Men det skulle bara fungera så länge varken publik eller politik säger ifrån.
I slutändan skulle det vara förtroendemässigt förödande. Det finns flera exempel från USA på senare tid där stjärnreportrar avslöjats med att ljuga eller helt fejka sina inslag, en verklighet i värsta Morgan Pålsson-stil (för er som sett humorprogrammet Hipp Hipp).
Hur politiken skildras i nyhetsflödet styrs av många faktorer. Vad som är intressant är ofta beroende av vad andra tidningar eller kanaler har valt att fokusera på, mediedrevet. En lika tung faktor är vad som antas vara läsarna/lyssnarnas huvudintresse. Sedan tillkommer dramaturgi; ämnet måste engagera och gärna skapa kontrovers. Bevisbördan ligger oftast på den som vill förändra. Förändring skapar vinnare och förlorare, oavsett vem som förlorade och vann på det som var. Det är en i sig udda logik.

Om politikerna är mediernas fångar blir PR-tricket att framstå som alla goda gåvors givare. Folkvalda som vill dominera dagordningen ska då medietränat pytsa ut lite manna åt alla håll, men aldrig förändra för mycket. Systemskifte blir ett skällsord. Göran Persson ville gå med i EMU och anförde många goda argument, det gick åt pipan, trots att han dansade med en kossa i Bolibompa. Fredrik Reinfeldt vill säkra ett ekonomiskt hållbart, socialt skyddsnät som rehabiliterar och inte bara försörjer, vi får se hur det går.