Tyvärr måste jag erkänna att beskrivningen är hyfsat träffande. Men för mig som politisk skribent finns en ingrediens i själva partipolitiken som jag aldrig förstått: partiernas kollektiva självbild att de egna medlemmarna avgör val.
Kalla resonemanget för lex Sosseria.
Medlemmar i ett parti är betydligt mer lojala mot sin ledare än väljarkåren i övrigt. När hela Sverige kunde följa Mona Sahlins fiasko, stod partikollegorna på första parkett och applåderade. För inte så många veckor sedan var arbetarrörelsen övertygad om Sahlins statsministerpotential. Och i går blev hon unisont hyllad, för att ha fört Socialdemokraterna till sitt sämsta val i modern tid.
Slutsatsen måste vara att partiernas medlemmar är usla politiska rådgivare. Medlemmarnas betydelse är inte bara överskattad, deras resonemang bygger ofta på rena önsketänkanden. Man klappar sig hela vägen fram till katastrofen.
Personligen har jag aldrig varit i närheten av varken förtroendeuppdrag eller partimedlemskap. Det är alltså inte rättvist av mig att kritisera människorna som utgör demokratins ryggrad; som offrar kväll efter kväll i kommunfullmäktige, lördag efter lördag för möte i distriktsstyrelsen.
Det finns något lika vackert som vemodigt i den politiska identitet som doftar av bygdegårdar, bullar och bingolotter. Det är så de sociala banden knyts och demokratin byggs. Men för att vinna politiska val måste partiledaren nå andra än sina mest lojala fotsoldater. Inte bara övertyga de redan övertygade.