Media är en del av demokratin. Det innebär att när terrorister attackerar vårt sätt att leva, attackeras vårt fria meningsutbyte. De stora mediekanalernas beslut att stänga kommentarstrådarna är därför en del i en större händelse.
Ingen ska förneka att kommentarstrådar brukar innehålla sin beskärda del av ohyggligheter; ett sociologiskt djupdyk i debattkorgen visar att inget upprör den särskrivande folksjälen, lika mycket som islam och bristen på snöskottning. Hets mot folkgrupp mår ingen bättre av. Däremot uppstår en viss ironi när media, dagen efter det första självmordsattentatet i svensk historia, stryper möjligheten för läsarna att kommentera händelsen.
Många hade faktiskt vettiga saker att säga – och tvingades göra så på annat håll.
I helgen kommenterade upprörda svenskar terrordådet i Stockholm på utländska sajter.
Det mest flagranta exemplet är trafiken i turkisk media; ett muslimskt land som decennium efter decennium knackat på EU:s dörr. Och inte blivit insläppt på grund av brister i yttrandefriheten.
Under tiden satt TV4:s ”samhällskommentator” Lena Sundström i morgonsoffan och förklarade att hon var ”väldigt rörd”, över att någon lagt en text med ”vila i frid” på attentatsplatsen. Det är faktiskt ett journalistiskt haveri.
Självmordsbombaren var i första hand inte en individ; han var ett vapen programmerat för att döda. Men i stället för att vara en del av dialogen, fick den svenska tv-publiken hålla till godo med en självutnämnd expert, som hyllade en hyllning av en vandrande bomb.
Det hade onekligen varit bättre att låta medborgarna vara med och dela sina tankar.