Någonstans bakom alla böghatande gamla bibelcitat står kyrkan för ett socialt arbete som jag sympatiserar med. När kyrkan är som bäst öppnar den sina portar för alla som på något sätt har svikits av övriga samhällsinstitutioner. Den ger hem- och papperslösa mat för dagen och erbjuder Sveriges alla ensamma någon att prata med. Det är ett arbete, utan krav på motprestationer, som förtjänar lite mer uppmärksamhet.
Men socialt arbete, och kyrkligt initierade påskupprop mot reformerna i sjukförsäkringen, är inte samma sak. Även om krafter inom Svenska kyrkan tycker sig ha funnit ett samband mellan nymoderater och nyfattigdom bör dess präster inte bege sig ut på korståg med politisk slagsida.
När kända och mindre kända företrädare så tydligt använder sitt förtroendekapital, i syfte att ta ställning i enskilda sakfrågor, förvandlas kyrkan från en inkluderande organisation, till en betydligt mer exkluderande. Det är uppseendeväckande att Helle Klein kan låta exakt likadant som präst, som hon gjorde som politisk chefredaktör för Aftonbladet.
Svenska kyrkan lider av brist på självförtroende. När medlemstalen rasar, och man inte längre drar sig för att köra en reklamkampanj med sms-böner i Stockholms tunnelbana, har organisationen djupa problem. Det är dock en kris vars lösningar måste sökas inom ramen för kyrkans teologiska skrifter. Inte med hjälp av ett politiserat budskap.