I söndags fick Benaouda fortsatt förtroende som ordförande. Det är djupt olyckligt. Inte minst Helena Benaouda är oansvarig, som inte ser vilket samhällsklimat aningslösheten riskerar leda fram till.
Benaoudas slutsats, att inga extremister kommer till en svensk moské för att berätta om sin radikalisering, är sannolikt korrekt. Nätverken av potentiella jihadister är först och främst aktiva på internet. Men Helena Benaoudas aningslöshet påverkar hennes trovärdighet. I ljuset av att hon missade sin egen svärsons radikalisering, väger Benaoudas tankar om hur islamism ska bemötas, lika tungt som bomull.
Helena Benaouda framstår som mamman, som inte visste att pappan slog barnet. Det är möjligt att mamman var ännu ett offer för omständigheterna.
Däremot lär hon aldrig bli aktuell som barnombudsman.
Politisk islamism är en våldsideologi, fullt jämförbar med kommunism och nazism. Individen är helt underordnad kollektivet; utopin kan bara uppnås genom utrensning. Motmedlet kan alltså inte vara monokultur på kristen grund. Motmedlet är ett sekulärt, mångkulturellt samhälle.
Därför måste gränsen mellan politik och religion vara glasklar. Ordföranden för Sveriges muslimska råd kan inte ha ett namn som – rättvist, eller orättvist – för all framtid är sammankopplat med islamism.
Det är fullständigt omöjligt och skadar allt som är så vackert med vår demokrati.