Det har varit en imponerande resa, vilken tog slut framför pelargonerna i Vita husets trädgård. För när Svanberg haft sitt uppmärksammade möte med Barack Obama, ville BP:s styrelseordförande visa att oljebolaget står på folkets sida.
Plötsligt blev den uppburna företagsledaren en pojke ifrån Porjus. Han tittade ner i sitt manus, lyfte blicken och vände sig till alla som drabbats av den värsta miljökatastrofen i modern tid. På sin mest förtroendeingivande, medietränade svengelska konstaterade Carl-Henric Svanberg att BP ”cäre about småll people”. Därefter flöt hans trovärdighet iväg som oljeringar på vattenytan.
Norrland är inte Nordamerika. I Sverige är begreppet småfolk fortfarande något fint. Hemma i Porjus har för många av Carl-Henric Svanbergs grannar – sedan modersmjölken, hela vägen fram till skolavslutningen – fått inpräntat att man är småfolket. De som varit med länge. De som inte litar på smilande direktörer. De som int´ ska flytt´ till Fjollträsk.
Om Sverige äntligen har börjat att ta upp striden mot Jante, lever stoltheten i att vara småfolk kvar. I veckans partiledardebatt överträffade Maria Wetterstrand och Maud Olofsson varandra i att veta hur vanliga människor känner. Ingen av dem preciserade vem som är ovanlig. Hur kan man se ut? Vad kan man tjäna? Vem kan man ligga med?
I Amerikat ger befolkningen inte så mycket för begrepp, vilka på förhand bestämmer vem du är. Amerikanerna sätter en stolthet i att vara fria individer, som har rätten att bestämma sina egna öden.
Där i ligger paradoxen i att Carl-Henric Svanberg inte vågade tala med folket längs golfens stränder som jämbördiga människor.
Han som gjort vad andra pojkar i Porjus inte ens fick drömma om.