Allsvenskans svaghet – den anonyma stommen av grovjobbare som gör att fem-sex lag alltid kan vinna, mycket handlar om vem som värvar rätt brasse – har paradoxalt nog blivit dess styrka. De senaste decennierna har fotbollsintresset skjutit i höjden, nya arenor byggts och medierapporteringen exploderat. Inte bara färgen på den ledande sportblaskan lurar oss att tro vi är i Milano. Vissa kanaler en hel avbytarbänk med experter i skräddarsydda kostymer.
Svenska fotbollsförbundet borde ha viss anledning att följa utvecklingen med tillförsikt.
I stället tvingas fotbollen, säsong efter säsong, år efter år, uppleva hur vuxna karlar förvandlas till primater, så fort domaren sätter pipan i munnen. Och då räknar jag inte ens alla familjefäder, som tar med kidsen på match, och ger en introduktion i svordomens grammatiska uppbyggnad. /”En domarjävel, flera kärringar”/
Därför kommer fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte undan med att vädja till regeringen om nya lagar, som håller fel supportrar borta från matcherna (DN 29/4).
Lagrell har suttit på sin post i 20 år – och fullständigt misslyckats med fotbollens värderingsarbete.
Machoismen gör huliganismen till ett gissel för hela fotbolls-Sverige. Den hotar inte bara enskilda funktionärer, utan i förlängningen serien. Minskade biljettintäkter ger färre sambadansande brasilianare och fler snedsparkande boråsare.
Då rankas Allsvenskan snart efter ligan i Slovenien.